Crosby och Nash med fina röster

Stills har mer sälta i rösten, Young är mer oberäknelig. Utslätningen har ibland legat nära till hands för Crosby och Nash, även om deras tidigare skivor bjudit på en hel del behaglig, välsjungen singer songwriter-pop.Nya dubbelalbumet Crosby-Nash tar vid direkt där de tidigare skivorna slutade. Det är som att det knappt gått ett år sedan första Woodstock-festivalen. Arrangemang och stämningar är typiskt tidigt 70-tal, med mjuka akustiska gitarrer, elpiano och mycket stämsång, samt en del flummiga instrumentala utvikningar.Crosby och Nash har med sig flera erfarna studiorävar från den tiden, som Leland Sklar och Russ Kunkel. Sångstämmorna sitter lika distinkt som alltid och i synnerhet David Crosby imponerar med sin ljusa, alltjämt korgosselena stämma, t ex i det melodiskt finstämda öppningsspåret Lay me down. Men här finns också lite tyngre västkustrock, och Crosby och Nash visar sig även vara två ekologiskt medvetna artister. Deras nya album är behagligt för örat, utan att bjuda några som helst överraskningar. När musiken ibland gång drar åt det präktiga längtar jag efter en Stills eller en Young.