Country är inte längre löjligt

Temat för kvällen är Dolly Parton. Vad har du för förhållande till henne?
–  Hon är en stor förebild så klart. I början av hennes karriär lades mycket fokus på hennes utseende, vilket är lite orättvis, för hon är i första hand en fantastisk låtskrivare som skrivit över 3000 låtar. Hon är också en mycket skicklig musiker. Jag har sett henne live några gånger och hon spelar banjo, gitarr och fiol. Hon är verkligen en fullfjädrad artist. Och affärskvinna. Vi kommer framföra Little sparrow, som inte är någon av hennes allra mest kända låtar. Men det blir flera gamla godingar också.

Du har spelat och sjungit country sedan slutet av 90-talet. Vad är det med just countrymusiken som tilltalar dig?
– Den allra mest kommersiella countryn har aldrig intresserat mig. Men med mer traditionell country, eller americana, är det nog främst enkelheten jag tycker om. Sen älskar jag klangerna av pedal-steel, banjo och akustisk gitarr. Och så rösterna så klart, där särskilt de kvinnliga artisterna ofta sjunger i ett lite lägre register.

Har allmänhetens förhållande till country förändrats under dina år som artist?
– Ja, på 80-talet hade countryn rätt så låg status, ungefär som dansband. Men något hände när Emmylou Harris album Wrecking Ball kom 1995. På senare år har t.ex. Walk the Line, filmen om Johnny Cash, betytt mycket för att öka intresset för den traditionella countryn. Sen tror jag att publiken helt enkelt är lite mindre ängslig nu än den var förr. Nu anses ju varken dansband eller country vara särskilt löjligt längre.