Cornelis - vår tids Bellman?
KRÖNIKA. Cornelis Vreeswijk erövrade ett språk och ett land. Denne burleske, mustige holländare, som pratsjöng sina egna låtar i blues-samba-vistakt och iscensatte Bellmans och Taubes sånger å det djärvaste. Var han vår tids Bellman? skriver Lena Köster.
Lena Köster
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under tiden hade han trängt in i svenska språket genom att läsa svenska prosaister och lyriker och själv skriva både prosa och lyrik. 1962 fick han en dikt publicerad i DN. 1964 gavs hans första lp ut: Ballader och Oförskämdheter. Därmed ritades det svenska vislandskapets gränser om.
Var han vår tids Bellman? Trubaduren Vreeswijk sjöng ju också ömsint och icke-fördömande om horor och knarkare, om de utanförstående, de ensamma, de sökande.
Jag stod alldeles framför honom en kväll på Stampen, jazz-bluespuben i Gamla stan i Stockholm. Puben var fullpackad, jag trycktes närmre och närmre tills jag nästan hade ansiktet i hans gitarr. Cornelis verkade inte störas av att ha sin publik praktiskt taget i knät. Han sjöng så saliven stänkte. Nykter var han inte, men inspirerad. Vilket ös! Kollektiv pubextas!
Cornelis var både socialarbetare och poet i sina sånger, politisk och romantisk, musikalisk perfektionist och improvisatorisk estradör.
Konserter, viskvällar, revy, teater och film, visor, dikter och prosa. Cornelis blev inte vid sin läst, vilken den nu skulle ha varit. Han expanderade, experimenterade och var osedvanligt levande ända tills han dog i levercancer 12 november 1987 50 år gammal. Dagarna innan hade hans bok Till Fatumeh kommit från tryckeriet, han hann precis få den i sin hand.
Uppsalapubliken hade mött honom vid hans sista offentliga spelning två år tidigare, på Flustret. Många läsare har minnen därifrån. Han hade erövrat svenskheten och gav den vidare till oss med råge. En holländsk polare med svenskt tonfall.
I dag är det Cornelis dödsdag. Vi kan lämpligen sjunga Somliga går med trasiga skor eller nynna på någon av de där Bellmanslåtarna, som vi inte lärde oss i skolan, men tog till oss när Cornelis sjöng så att vi äntligen begrep vad de handlade om.