Ett helt gäng är i gång med att hänga Albert Contreras tavlor på Galleri Strömbom denna gråa onsdagseftermiddag. Det vankas snart vernissage. Och inne i det lilla galleriet är gråheten som bortblåst – färg, färg, överallt färg. På träpanelerna gnistrar tjocka lager akryl som formats i utstickande symmetriska former; en del kuber, fast mest av allt X. Men mer om det senare.
I ett krypin innanför utställningsrummet berättar Albert Contreras på vild engelsk-svensk språkblandning om tiden i Stockolm, där han bodde 1960–1969 och hade flera soloutställningar. Konstnärens signum då var minimalism, cirkeln favoritmotivet.
Efter nio år förde hemlängtan honom tillbaka till Amerika, och ett par år senare tappade han helt lusten till konsten.
– Jag målade cirklar i Stockholm, och de blev mindre och mindre och mindre, och sedan var de borta och jag började måla monokromer (tavlor i en enda färg), och sedan var det slut. Jag kunde inte komma vidare.
I hemstaden Los Angeles tog Albert Contreras istället jobb som kommunalarbetare; körde truck, grävde diken, arbetade hårt fysiskt. I tjugofem år målade han inte alls.
Efter pensionen 1993 kändes livet svårt, och han började gå i terapi.
– Efter fem år så tänkte jag en dag för mig själv ”Jag tror jag kan måla igen”. Vad jag saknade under de tjugofem åren var självkänsla. Jag förlorade all självkänsla när jag slutade måla, säger Albert Contreras.
Han liknar vändpunkten med det kända schackpartiet med döden i Bergmanfilmen Det sjunde inseglet, och berättar hur han nästan hörde en röst tala till honom. ”Albert, du måste måla – för du är gammal och jag kommer efter dig! Albert, du måste gå framåt snabbt!”.
Detta verkar onekligen ha tagit skruv, för sedan den där dagen 1998 har han målat runt 3 000 tavlor.
– Jag har målat som en ’son of a bitch’; 8, 9, 10 timmar om dagen, sju dagar i veckan! Nu kan jag inte sluta. Jag har idéer hela tiden, säger han.
De senaste två åren har en ny form dominerat. Albert Contreras har ägnat sig åt X-figuren som pryder de flesta tavlorna på galleriväggarna.
– Jag älskar x:en! En enkel form, som uttrycker min kärlek till repetitiv symmetri, säger han, och börjar entusiastiskt visa hur han arbetar. Ett kuvert får föreställa en plastskiva som Albert Contreras gör v-formade taggar i. I luften visar han sedan hur denna formade plast dras genom tjocka lager akrylfärg som bretts ut som ett X, och bildar räfflor i det.
– Jag började med det, nu kan alla pröva det! Jag är inte rädd för att dela med mig av mina hemligheter.
Och om Albert Contreras på 60-talet arbetade enligt devisen ”less is more” gör han idag precis tvärtom.
– Jag exploderar i färg! Jag försöker visa skönheten i repetitiv symmetri och prakten i färger. Allting har ett slut, och det är därför jag försöker måla så mycket jag kan nu. Jag är en lycklig man, till sist.