Coldplay vidgar perspektiven

ROCK. Om nu någon trodde att Coldplay skulle göra helt om efter storslagna, Kraftwerkinspirerade X & Y, och kanske välja avskalat och enkelt på nya albumet, så kunde de inte haft mer fel. Coldplay har omfamnat den episka rocken en gång för alla och tänker inte släppa taget.

Bland andra har Brian Eno kallats in som producent och Chris Martin och gänget har roat sig med att bryta upp gamla låtstrukturer och blanda och leka hej vilt, med tjocka instrumentsjok i botten. Bara för att en låt börjar på ett sätt behöver den inte alls sluta där man förväntar sig. I vissa spår - dock inte precis alla - är det hur lyckat som helst. Cemeteries in London, till exempel, låter som en engelsk folkvisa fast med tillskruvad rytm, lite som under den brittiska folkvågen i skarven mellan 60- och 70-talet. I Lovers in Japan dämpar Chris Martin sina stämband och resultatet blir en romantiskt psalmlik sång till piano. Titelspåret Viva la vida är albumets mest lättillgängliga nummer, en paradoxalt sprallig poprocklåt om att förlora stort, en låt att gå omkring och sjunga på hela sommaren.

Coldplay själva har sagt att albumets dubbla titel har att göra med att musiken kan ses som antingen glad eller deppig. I själva verket framstår Viva la vida som en fascinerande och ständig växling mellan det ena och det andra. Innehållsrik rock som vågar försöka vara större än störst - och som ibland också blir det.

Coldplay vidgar perspektiven

Coldplay fortsätter att fläska på, denna gång mer lössläppt och med fler uppbrutna låtstrukturer än tidigare. Det är stundtals hur lyckat som helst, tycker Johanna Åberg.