Cluedo på 50-talet

"Det är bara att konstatera att crime säljer". Orden är svenska filminstitutets vd Anna Serner, som intervjuades i DN i samband med att vårens svenska filmer presenterades. En av filmerna hon syftade på var filmatiseringen av Dagmar Langes – som skrev under pseudonymen Maria Lang – debutroman från 1949, Mördaren ljuger inte ensam.

Och det är nog i det ljuset vi ska se den här filmen, som är den första av sex Lange-böcker som ska filmatiseras med Ola Rapace i rollen som kommissarie Christer Wijk. Liksom Liza Marklund-serien som kom i fjol går bara den första filmen upp på bio, resten sänds direkt i tv.

Mördaren ljuger inte ensam handlar om litteraturdoktoranden Puck (Tuva Novotny), som blir inbjuden till en midsommarfest på en ö i Skogasjön (som är synonymt med Langes hemstad Nora). Enda sättet att ta sig till ön är med båt, och det finns ingen telefon. Sällskapet är isolerat, men när två gamla bekanta lyckas båtlifta till ön urartar midsommarfirandet. Nästa dag upptäcks den första döda kroppen, och när motorn på den enda båten havererar blir ön plötsligt den perfekta platsen för en mordgåta full av svartsjukeintriger och sexuella lustar. Kommissarie Christer Wijk (Ola Rapace) – som på något oförklarligt sätt lyckats ta sig till den isolerade ön med bil – kallas in för att lösa fallet.

Detta är en pusseldeckare av Cluedo-typ. Alla är fast på ett ställe och någon i sällskapet är mördaren. Som titeln antyder ljuger alla av en eller annan anledning, och tittaren ska försöka klura ut vem det är som har begått brottet innan Puck eller Wijk löser gåtan.

Tyvärr är även karaktärerna som hämtade från Cluedo – den missförstådda konstnären, den utlevande festprissen, den tillbakadragna hemmafrun. Tuva Novotny gör vad hon kan för att ge ett djup åt den moderna, unga kvinnan Puck.

Filmens största behållning är 50-tals estetiken, och det är nog ingen slump att 50-talet för tillfället är ett populärt retromode. Låt mig gissa att producenterna hoppas att det ska sälja, precis som mordhistorien.