Claes Janson slutade på topp

Det blir en ganska trög inledning på kvällen. Ljudet är illa mixat och det stirras sällsamt mycket på notpappren. Då det främst rör sig om klassiska jazzstandards, om än på svenska, ter sig detta lite märkligt. Inte minst som Claes Janson, Joakim Ekberg och Hans Backenroth tillhör landets mest luttrade proffs och Mikael Skoglund och Klas Lindqvist hör till de mer lovande unga. Kanske är det en lärdom för de unga att även erfarna musiker kan ha svårt att hålla premiärnerverna i schack?

Gradvis skingras dock molnen och någonstans kring Ulf Lundells Och går en stund på jorden har bandet funnit god matchform. Detta gäller då inte minst trumslagaren som ger låten ett hippt svajande New Orleans-gung. Från det ett tvärt kast till Nils Ferlins underbart vemodiga En valsmelodi där kvällens huvudpersons bastunga stämma kommer väl till sin rätt. Genom korta anekdoter och välskräddade kommentarer ger Janson sedan i små lagoma doser publiken bakgrunden till hur den amerikanska jazzen fann sin väg till svenskarnas hjärtan. Resultaten av denna övergång från hambo till blues, swing och bebop dikterar i sin tur repertoaren.

Cornelis Vreeswijk får (passande nog) representera den perfekta kombinationen av det genuint svenska och det utpräglat utländska. Somliga går i trasiga skor i skön bossa-version och En visa om ett rosenblad i sorgsen balladtappning är rena konstverken. Bland de låtar där svenskarna lämnat musiken i fred för att i stället klä det utländska källmaterialet i svensk språkdräkt märks särskilt Ode to Billie (The man I love) och Walking my baby back home som i Beppe Wolgers tappning blev den inte helt okända Sakta vi gå genom stan.
Kvällens andra del börjar precis som den första besynnerligt klent, men också denna gång tar det sig efter några låtar, för att sedan sluta i något av en triumf. Till de absoluta höjdpunkterna hör "hiten" Har du kvar din röda cykel? och Povel Ramels Gräsänklingsblues; det är också dem jag förtjust nynnar på när jag halkar mig hem längs Uppsalas osandade trottoarer.

Claes Janson slutade på topp

Douglas Norström såg en något skakig inledning på Claes Jansons premiär med blågul blues, som dock slutade på topp med dubbla inropningar och en jublande publik.