Varje krönika av det här slaget borde innebära att man tar en risk.
Jag visste ingenting om vad som väntade när jag bjöds in till Reginateatern i Uppsala i början av hösten.
Jo, några vaga föreställningar hade jag: det skulle sannolikt bli starkt berörande, kanske obehagligt, kanske omvälvande.
Ljuset i salongen släcktes ner och publiken tystnade.
Det ögonblicket, när ens oro inte vet vad den ska förbereda sig på, är mycket läckert. Det är ett tillstånd man borde uppsöka oftare.
Etthundraen rädslor och osäkerheter sträcker sig uppåt i mörkret utan att veta vilken av dem som kommer att bli vidrörd, möjligen sårad, möjligen befriad.
I det ögonblicket skulle de alla kunna bli fria.
Du har en chans att få kontakt med minnen och associationer som sällan framträder lika öppet. Redan detta ögonblick av väntan är en erfarenhet som inte ska underskattas.
Sedan klarnar situationen. När du förstår vad som ska hända på scenen försvinner alla alternativ utom ett.
De etthundraen osäkerheterna inom dig drar sig undan och gör sig oåtkomliga.
I bästa fall återstår en av dem, blir berörd, undersökt och kanske förlöst, så att du går därifrån lite mindre osäker och lite mer närvarande i dig själv.
Nu har jag snart ägnat halva krönikan åt mystifikationer, så det är dags att förklara vad det handlade om.
På Reginateatern berättade Julia Romanowska om en vetenskaplig studie som hon gjorde vid Karolinska Institutet.
Under ett års tid genomförde hon en mycket okonventionell ledarskapskurs. Hon utsatte en grupp chefer för ett konstnärligt program där existentiellt krävande texter – såväl skönlitteratur som texter om Förintelsen och folkmordet i Rwanda – varvades med musik och diskussioner.
Jämfört med en kontrollgrupp som gick en traditionell ledarskapskurs mådde cheferna i Romanowskas kurs klart bättre – liksom deras anställda. De fattade modigare beslut och stresshormonerna i deras blod var mätbart lägre.
Intressant nog klingade effekten inte av med tiden, utan ökade.
På Reginateatern fick publiken ett smakprov på vad cheferna var med om.
Vi fick ta del av en uppläsning som bland annat innehöll texter av Etty Hillesum. Hillesum var en holländsk judinna vars dagbok från den nazistiska ockupationen (”Det förstörda livet”, översatt 1983) är så känslig och skarpsinnig att hon skulle kunna jämföras med Simone Weil eller Clarice Lispector. Hon dödades i Auschwitz 1943, 29 år gammal.
Jag skulle vilja ta upp något som möjligen är orättvist mot Hillesum, men som också leder fram till ett svårt moraliskt problem. Jag gillar problemet just för att det är svårt.
I de tidigaste dagboksutdragen, när hon är förälskad och full av stora, stolta och starka känslor, framstår Hillesum som en person som är mycket bra på att uppleva och uttrycka sig, men som aldrig rannsakar sig själv eller ifrågasätter sina egna reaktioner.
Å andra sidan visar hon en beundransvärd själsstyrka när situationen för judar blir allt svårare.
Hon är fullt medveten om vad som väntar – ”det är vår totala förintelse som är målet”, skriver hon – och att ingen hjälp finns att få.
Hon behåller hela sin mänsklighet och sin känslighet trots att hon mot slutet lever under omänskliga förhållanden.
Skulle en osäkrare person, som tvivlade mer och som var bättre på att iaktta och kritisera sina egna reaktioner, ha kunnat mobilisera samma motstånd?
Finns det en motsättning mellan självinsikt och styrka? I så fall, hur hittar man den rätta balansen mellan dem?
Det är den fråga jag tar med mig från Reginateatern.