Lena Köster: Cheerio Ms Sophie!

Grevinnan Miss Sophie (och betjänten - May Warden och Freddie Frinton - firar som vanligt grevinnans 90-årsdag på nyårsafton. Vi är alla inbjudna tillsammans med Amiral von Schneider, Mr Pommeroy och Mr Winterbottom, som visserligen är avlidna, men vilkas närvaro ändå kommer att vara märkbar i SVT1 kl 19.45.

De av oss som var med från 1969, när programmet sändes första gången i svensk tv, och har fortsatt se det sedan det började sändas varje nyårsafton från och med 1976 (utom tsunamiåret 2004), har med åren blivit välbekanta både med Miss Sophie, hennes gäster och miljön, för att inte säga replikerna.

I andanom slår vi ihop klackarna så att vi sparkar oss själva på smalbenet, snubblar vi över djurfällen på golvet, blir vi berusade och drar oss inte för att spotta, när vi tar miste på spriten och blomvattnet, allt tillsammans med betjänten.

”Same procedure as every year, James”, utbrister vi unisont och skålar med varandra.

Jag är inte säker på att det korta tv-programmet ens är roligt längre, för oss som sett det i årtionden. Men det har kommit att höra till nyårsafton, nästan lika mycket som Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan: det svenska nyårsfirandets brittiska högtidspoem.

”Riiing, klocka, riiing…” Georg Rydeberg, Jarl Kulle, Margaretha Krook, Jan Malmsjö, fyra favoriter i följd.

Men tv i all ära. Nog är det kyrkklockorna, som samtidigt från alla kyrkor ringer vid tolvslaget och fyller staden med mäktiga klanger, som ger gränsen mellan det gamla och det nya året en speciell ton. Liksom sprakandet och brakandet av fyrverkerier, som sprätter glitter och eld över stjärnhimlen.

Visserligen är nyårsfirandet - vårt och andras vid andra tidpunkter - en konstruktion av ringa betydelse i universums totala sammanhang, men ändå ger begynnelsen av ett nytt år ett incitament till självrannsakan, eventuell bot och bättring, och nytänkande.

Hur får man ihop det gamla med det nya? Kanske är det traditionerna (såväl högstämda som mossbelupna och småfåniga), som ger oss den stabilitet och identitet som behövs för att vi ska våga slå upp en dörr och ta ett kliv ut mot något nytt.

Livet är en rörelse från konception till förmultning, från det vita bladet till det fulltecknade, från det enkla till det komplicerade och kanske åt andra hållet, hela varvet runt. Ingenting varar, allt förändras. Oavsett människan.

För världens skull behövs trots det mänskligt nytänkande både i smått och stort.

Bort med främlingsrädsla, girighet, maktmissbruk och våld. Ring, klocka, ring in det nya året med öppna dörrar, solidaritet, tolerans och vänlig nyfikenhet på vår nästa!

Cheerio Miss, nej Ms!, Sophie, låt oss skåla för det!

Text efter asterisker