Che på distans

Första delen i Steven Soderberghs dramadokumentär, Che - argentinaren skildrade den triumfartade revolutionen på Kuba. I denna andra del handlar det i stället om Che Guevaras oundvikliga väg mot nederlaget i Bolivias höglänta terräng.
I stället för att slå sig till ro som riksbankschef, industriminister, "commandante" och en privilegierad administratör av det socialistiska samhällsbygget på Kuba, valde som bekant Che att revolutionera mera på annat håll. Ädelt och osjälviskt hävdar många, men också riktigt dumdristigt.

Vi får se Che raka fram en flint, färga tinningarna gråa och resa inkognito, innan han inleder sin samhällsomstörtande krigföring på den fattiga och torra bolivianska landsbygden. Den naturalistiska och nyktert redovisande tonen är kvar från första filmen men historien är mer linjärt berättad, utan korsklippta framåt- eller tillbakablickar.

Steven Soderberghs hållning till vänsterikonen, martyren och myten Che är fortsatt distanserad, varken fördömande eller pompöst glorifierande. Astmatikern Guevara rosslar och frustar sig fram mellan bataljerna, men porträttet av honom är ändå märkligt avhumaniserat.
Om Che hade några samvetskval eller känslomässiga kriser så redovisas de inte här. Kanske var också verklighetens Che så förblindad av sitt tjurskalliga patos och parollen "socialism eller döden", att han aldrig tillät sig att tvivla eller tänka självkritiskt?
Sådana frågor förblir hängande i luften, men filmen bjuder samtidigt på dramatik i form av intensiva stridsscener och välgjorda skildringar av de fysiska och psykiska prövningarna i vildmarken.
Inte minst så är Benicio del Toro i titelrollen värd halva biobiljetten.

Che på distans

Steven Soderberghs hållning till vänsterikonen, martyren och myten Che är distanserad även i Che - Gerillaledaren, den andra delen i hans dramadokumentär.