Che förblir en gåta

Ernesto "Che" Guevara är en av de mest symbolladdade ikonerna i 1900-talshistorien, älskad och hatad, genomanalyserad och mytologiserad. Med den tvådelade filmen Che - argentinaren vill regissören Steven Soderbergh göra den definitiva dramadokumentären om revolutionären Guevara, med Benicio del Toro som porträttlik huvudrollsinnehavare.

Den som förväntar sig en heltäckande biografi om den unge läkaren från Argentina lär dock bli besviken. I denna första del av två är det i stället det mest intensiva skedet i den kubanska revolutionen som står i centrum, från gerillaverksamheten i Sierra Maestra-bergen till de avslutande gatustriderna i städerna.
Redan inledningsvis blir vi påminda om att endast tolv av de 80 gerillamännen överlevde för att uppleva segern i Havanna. Eftersom utgången är så välkänd kan inte heller Soderbergh hämta så mycket dramatisk nerv ur själva händelseförloppet.

Det som gör Che - Argentinaren till en sevärd film är i stället de utsökt orkestrerade stridsscenerna, de trovärdiga miljöskildringarna och inte minst skådespeleriet. Benicio del Toro har ansträngt sig till det yttersta för att fånga den mångbottnade Ches karaktärsdrag, en intellektuell teoretiker som omsatte sina radikala ideal i blodig praktik.

Samtidigt som Ernesto Guevaras personlighetsdrag framträder tydligt på vita duken så förblir dock hans inre väsen något av en gåta. Den väpnade kampen, de marxistiska slagorden och revolutionsromantiken blir till dimridåer i förgrunden för den som vill lära känna människan bakom myten.
Att Che Guevara tog parti för de svaga i samhället och var beredd att strida till sista blodsdroppen för att ge dem upprättelse, är ställt utom allt tvivel. Samtidigt tydliggör filmen att han också var en skjutglad homofob som höll föreläsningar för de kamrater han ansåg hade svikit idealen, innan han placerade dödande kulor i deras huvuden.

Manuset bygger till stor del på Guevaras egna dagboksanteckningar och det nuvarande politiska etablissemanget på Kuba har enligt uppgift redan gett filmen tummen upp. Det betyder dock inte att Che - argentinaren är någon propagandistisk hjältesaga. Den är snarare en naturalistisk skildring av det som hände där och då, utan vidhängande pekpinnar eller fördömanden.
Förmodligen är det också så en långfilm av det här slaget måste göras, för att den inte ska bli en tröttsam partsinlaga. Det finns dock en otillfredsställande distans filmen igenom, mellan publiken och Che Guevara. Filmen förutsätter också att man i förväg är både intresserad av och insatt i den kubanska revolutionen.

Om man som jag har rest runt på Kuba och upplevt den förstelnade och alltjämt pågående revolutionen med egna ögon, blir Che - argentinaren dock en fängslande upplevelse.
De slagord som ekade mellan de grönklädda Sierra Maestra-bergen för drygt 50 år sedan, var progressiva, löftesrika och kanske till och med nödvändiga för en generation kubaner som med rätta hade fått nog.
I dag är hela Kuba tapetserat med samma ord, slitna paroller som närmast tycks ha tömts på sitt innehåll i samma takt som radikalismen har institutionaliserats, byråkratiserats och lagt sig som en blöt filt över både vardagslivet och politiken.
Samtidigt, i den kapitalistiska världen, behandlas Che Guevara som någon sorts kommersiell popikon och modeattiralj.
Che hade knappast varit nöjd med världen om han hade levat i dag.

Che förblir en gåta

Revolutionen på Kuba skildras närgånget och skickligt i Steven Soderberghs första film om Che Guevara, men huvudpersonen förblir en gåta, anser Björn Lövenlid.