Charmigt om vänskap och kärlek

Den deprimerade droglangaren Luke Shapiro (Peck) lever i en splittrad tillvaro med föräldrar som grälar på grund av dålig ekonomi. Han har gått ut gymnasiet, ska snart börja på college och är oskuld. För att hitta en utväg ur eländet besöker Shapiro psykiatrikern Dr. Squires, en man som också är olycklig i sitt äktenskap och som erbjuder terapi i utbyte mot marijuana. Shapiro blir kär i Squires styvdotter (Thirlby) och utvecklar samtidigt en särskild vänskap till Squires.
Efter All the Boys Love Mandy Lane (2006) har regissören Jonathan Levine återvänt till ämnen han försökte utforska redan i sin bedrövliga debutfilm Shards (2004): sex, droger och relationer. The Wackness är på flera sätt ett steg i rätt riktning och en fyndig skildring av uttjatade teman. Filmen innehåller uppenbara spår av sevärda Garden State (2004) och Juno (2007). Framför allt är dock Levines berättande tyvärr en sämre kopia av mästarna Todd Solondz's och Wes Andersons. Och detta är kanske den största bristen: The Wackness står sällan på egna ben, vilket inte skymmer det faktum att några scener är både träffsäkra och välkomponerade.

Beklagligtvis störs rytmen av ett uselt klipp och ett inkonsekvent kameraarbete. Levine vågar berätta sakta men verkar samtidigt inte riktigt lita på sitt tempo och sina figurer, varför han kryddat med lånade fotoidéer från såväl makalösa Requiem for a Dream (2000) som Jonas Åkerlunds Spun (2000). Dessvärre känns många av dessa inslag påklistrade och irrelevanta.
Ben Kingsley, som har haft ett sällsynt produktivt 2008, övertygar som vanligt. Liksom i Elegy, som också går på bio just nu, gör han sin roll konsekvent utan att för den delen mista spontaniteten. Josh Peck, som också medverkade i nämnda Spun, överraskar. Efter främst en del fjantiga komedier och ströroller i tv-serier har han här hittat rätt.
För dem som anser att den amerikanska hiphopen legat i koma sedan slutet av 1990-talet är The Wackness en angenäm upplevelse. Liksom i Levines debut utgörs nästan all musik av det tidiga 90-talets primitiva men svängiga ghettopop där den samhällskritiska tonen ännu inte fullständigt hunnit slukas av plastiga överproduktioner och kvinnoförnedrande, rasistiska nödrim.

The Wackness bjuder inte på någon storartad bioupplevelse. För anhängare av små, charmiga filmer kan dock berättelsen om den unge Shapiros upptäckt av kärleken och vänskapen vara som en varm tekopp i det kalla höstmörkret. En svag trea dock.

Charmigt om vänskap och kärlek

The Wackness bjuder på några träffsäkra scener men lider av ett osjälvständigt berättande och uselt klipp, anser Hanif Sabzevari.