Charmig panda lyfter tunn historia

Den kinesiska jättepandan är ett fängslande djur, inte bara därför att den är så sällsynt. De sorgsna ögonen, den människoliknande bukfetman och saktfärdigheten hos dessa harmlösa bambufrossare väcker en sympati hos oss människor som få andra djur kan frambringa.
Därför är det också med en tilltagande värme i kroppen som vi får lära känna den animerade pandan Po, en son till en nudelförsäljare och en bortkommen dagdrömmare.
Genom en serie missförstånd upphöjs plötsligt den oansenlige Po till en "drakkrigare", en oövervinnelig kung fu-hjälte med en gudalik auktoritet hos befolkningen. Problemet är bara att han egentligen är samma gamla talanglösa klumpeduns som innan.
De roligaste scenerna infinner sig när pandan ska tränas av den gamle kung fu-mästaren Shifu. Pandans svaga punkt är mat och genom att utnyttja antihjältens glupande aptit lyckas mästaren få honom att utföra kampsportsmässiga stordåd med hjälp av ätpinnar, soppskålar och wokpannor.

Den pålitliga animationsverkstaden Dreamworks kramar ut det mesta ur sina datorer med sinnrika skuggeffekter och innovativa actionsekvenser som antingen blixtrar fram eller bromsas in i en detaljrik ultrarapid på Hongkong-filmvis.
Denna fantasirikedom i stridsscenerna är respektingivande och den genretypiska hysterin och gapigheten tillåts sällan breda ut sig för mycket. I stället får vi ta del av filosofiska resonemang kring ödet, österländsk mysticism och en vacker kinesiskinspirerad filmmusik.
Historien må vara lika tunn som rispapper men Kung Fu Panda vinner mycket på sin charm och variationsrikedom, även om det förstås är en blandad upplevelse att se Världsnaturfondens symbol, den älskade, ömtåliga, rultiga pandan förvandlas till en sparkande, viftande och skoningslös kung fu-maskin.

Charmig panda lyfter tunn historia

En utrotningshotad bambugourmand med kraftig rondör förvandlas till en otippad kampsportshjälte i den charmiga familjefilmen Kung fu panda, skriver Björn Lövenlid.