Efter vampyrtrenden är nu zombierna på stark frammarsch i populärkulturen. Zombiemetaforer kan variera men att de är själlösa döda kroppar som biter sönder människor i samband med något apokalyptiskt scenario är liksom grundbulten i genren. I Warm bodies framgår det dock att vardagen efter civilisationens fall är något av en besvikelse.
Zombien R (Nicholas Hoult) hänger på en övergiven flygplats och brottas med tomhetskänslor. Är livet, eller tja, döden inte mer än att hasa runt bland en massa andra tomma skal utan möjlighet till något utbyte, funderar han. Dessutom är de skelettliknande beningarna, zombier som gett upp allt och gnagt av sig huden, rätt obehagliga. Men så, plötsligt en dag när R är ute och frossar mänskligt kött träffar han Julie, blir kär och påbörjar en tafatt uppvaktning samtidigt som han också känner hur han förändras.
Konstigare Romeo och Julia-scenarion har säkert inträffat i filmhistorien men inledningsvis är det här minst sagt svårköpt. Hur gullig Nicholas Hoult än är så är han en skitig, grymtande zombie som smaskar människohjärna inte ett lika uppenbart lockande pojkvänsalternativ som säg en guldskimrande, blek och elegant blodsugare. I den här genreförvirringen ligger ett våldsamt tufft trovärdighetsproblem och Warm bodies balanserar stundtals farligt nära kalkongränsen.
Men den klarar sig tack vare sin charm, självreflekterande humor och sitt naivt fina insisterande på att kärleken löser alla problem.
Den kvinnliga huvudrollen spelas av Teresa Palmer, som är en mix av Kristen Stewart och Hayden Panettiere, och rimligen en blivande superstjärna. Att Nicholas Hoult lyckas framstå som mer varmblodig i den här filmen än i den träiga Jack the giant slayer, där han också syns just nu, är också ett gott betyg.