MARKUS HUSS: Celans poesi får sidan att brinna

Ibland tycks det mig som om någon upprättat en osynlig mur mellan läsaren och poesin. En dold vägg av intellektualiserande poesidebatt, där ett slag mellan språkmaterialister å ena sidan och traditionalister å andra sidan skymt sikten för själva poesins kärna. Att läsa en dikt har blivit behäftat med så mycket annat än själva läsningen av den - ett estetiskt-politiskt statement, en intellektuell pose, en tom positionering. Inte undra på att man som oinvigd allmänläsare då hellre ägnar sig åt andra genrer som deckare eller historiska romaner.

Jag kommer själv ihåg hur jag upptäckte poesin, från att misstänksamt och ängsligt ha betraktat den på håll, till att bli beroende av den på samma sätt som man är beroende av sin bästa vän. Med endast gymnasietyskan i bagaget lade jag av en slump vantarna på en samling kärleksdikter av den judiske poeten Paul Celan, ofta beskriven som en av vår tids största och svåraste diktare. Detta var jag lyckligt ovetande om. Efter att ha läst några slumpmässigt valda dikter ur boken kunde jag konstatera två saker: Jag förstod absolut ingenting av det jag läste, samtidigt som orden på boksidan tycktes brinna. Aldrig tidigare hade jag upplevt språket som någonting så fysiskt och drabbande.

Den upplevelsen påmindes jag om under tisdagens samtalskväll kring poeten Paul Celan på Rumänska kulturinstitutet i Stockholm. Celan-kännarna och poeterna Anders Olsson och Marie Silkeberg försökte tillsammans med det före detta kulturrådet i Berlin Aris Fioretos utröna det utmärkande dragen för denne diktares poesi. Trots deras olika ingångar till dikterna tycktes de eniga om en sak: orden hos Celan intar en kroppslighet, en fysisk form som formligen brinner av energi.
För den breda allmänheten är Paul Celan kanske mest känd som Förintelsens och exilens poet, som i många av sina dikter gett uttryck för det trauma han personligen upplevde som lägerfånge och som barn till föräldrar som mördades i nazisternas läger. Ändå förblev han till sin död modersmålet tyskan trogen, trots att det även var bödlarnas språk. Dikten Todesfuge, på svenska Dödsfuga, är hans utan tvivel mest kända dikt, som kanske uppenbarast av alla hans dikter bearbetar 1900-talets värsta katastrof. En dikt som för övrigt också är obligatorisk läsning för alla tyska skolungdomar.

Men Celan är även en kärlekens och hoppets poet, någonting som samtalsdeltagarna var noga med att påpeka. De otaliga brevkorrespondenser med författare som offentliggjorts sedan diktarens död i Paris 1970, nu senast den mellan Celan och Ingeborg Bachmann (Herzzeit), vittnar om en poet som skapar sin dikt i ett ständigt pågående samtal, en passionerad kommunikation i form av en utsträckt hand som åberopar ett Du. Brevväxlingen med Nobelpristagaren Nelly Sachs, som flydde till Sverige 1940 från nazisterna, stärker bilden av ett sådant passionerat samtal, där författarna förmår fatta varandras händer mellan Paris och Stockholm med dikten som medel.
Denna vår tids störste och "svåraste" poet kan alla människor - och detta är min ärliga övertygelse - möta, var och en på sin nivå. Varför inte börja med den svenska utgåvan Lila luft, redan i dag?

Markus Huss: Celans poesi får sidan att brinna

SJUNDE DAGEN. "Efter att ha läst några slumpmässigt valda dikter ur boken kunde jag konstatera två saker: Jag förstod absolut ingenting, samtidigt som orden tycktes brinna", skriver Markus Huss.