Carolinabackens blomstrande terrasser blev aldrig av

Bilden ljuger. Den har ljugit sedan 1924 då det stod klart att Carl Milles monument Sten Sture inte skulle ställas upp framför Carolina Rediviva. Inte heller terrasserna och trädplanteringarna i dubbla alléer blev det något av med.

Tanken var ändå uttänkt av stadsarkitekt Theodor Kellgren och arkitekt Hjalmar Hammarling, deras förslag kom Uppsala stadsfullmäktige till del 1918. Om det vunnit gillande och genomförts kan man undra över vad konsekvenserna blivit.

Med en Carolinabacke oframkomlig för andra än fotgängare och mountain bikers, vart skulle biltrafiken till och från stadskärnan ha tagit vägen? Gamla Stockholmsvägen via Erik XIV:s rännarebana över Slottstullen och Svandammen? Eller genom Odinslund? Eller bakom Carolina, över Engelska parken och Kyrkogårdsallén? Man kunde nog då ha travesterat August Blanche: Det ska fan vara gatudirektör!

Att Sten Sture ställdes på Kronåsen är ett som är säkert, men ärestoden var nära att hamna på många andra ställen. Milles ville ha den på S:t Eriks Torg. Halva studentkåren vurmade för Knäppinge backe på Sunnerstavägen vid Hammarby kyrkogård. Ett tidigare beslut om att placera monumentet på Tunåsen hade rivits upp.

Kronåsen ifrågasattes också i efterhand i stil med att: ”det enda man ser är sten men ingen Sture”… Om Gnistarondellen funnits kanske det varit idé att ställa

Sturen i den?

Vare därmed hur som helst – Kellgren och Hammarling verkade vid Första världskrigets slut och levde möjligen i visioner av en skön, ny, fredlig, bullerfri värld i grönska och fågelsång. Att trafiken i Carolinabacken skulle växa sig så motorstark som den är i dag och gå på värmeslingor vintertid kunde de knappast ha föreställt sig.

Men tänk, om bilden ändå fått bli en sannbild… Vad hade hänt?