Carola segrare i slutänden

Kanske är det djävulen i mig, men det tar inte lång tid förrän jag besvärat skruvar på mig över det högst oblyga predikandet från scenkanten. Under kvällen kommer Carola upprepade gånger att återvända till Gud, Jesus, godhet och kärlek. Detta i sig är visserligen en trevlig motpol till hur världen annars ter sig numera, men det finns en gräns och Carola tar ett vilt skutt över och förbi den. Julkonserten inleds dessutom med tama versioner av Stilla Natt och Gläns över sjö och strand. Mellan låtarna läser hon ur julevangeliet.Precis då jag helt börjat ge upp hoppet, vänder emellertid konserten. Först kommer ett par engelskspråkiga nummer med bra fart och därefter kvällens absoluta höjdpunkt i form av den fina och tänkvärda balladen Himlen i min famn. I likhet med Charlotte Nilsson har Carola en sällsam förmåga att välja anskrämliga låtar, men här ger hon prov på hur skicklig hon faktiskt är när hon får anständigt råmaterial. Här förmedlar hon en historia, utnyttjar röstresurserna perfekt och inte för ett ögonblick kan någon kalla henne annat än en stjärna under dessa minuter. När hon följer upp denna med en utsökt Jag vill alltid älska, stadfäster hon känslan än mer. En rapversion av Little Drummer Boy tar dock ner konserten på jorden igen. Därefter följer en blandat kompott där mediokra versioner av låtar som Jul, jul, strålande jul, blandas med pärlor. Under kvällen bjuds också några roliga passager där Carola bland annat gör en synnerligen underhållande miss vad gäller intonation i en passage av julevangeliet och vid ett annat tillfälle ber hugade barn, och helst då inte "manliga 37-åriga barn", komma upp på scenen och agera kör.Det senare slutar med att Carola försvinner i en hord av gällt sjungande förmågor. Som avslutning på den ojämna konserten rundar hon av med balladen När löven faller och det låter så vackert att kvällens tramsigare inslag nästan klingar bort ur minnet.