Carl-Erik af Geijerstam till minne
Han var de små tingens värnare och väktare. Han var poeten som såg storheten i det till synes obetydliga; stenarnas, myrornas, tofflornas, skiljetecknens iakttagare. En poet med närhet till morgonljuset och sin egen andning, en avlyssnare av tystnadens outtömliga budskap.
Carl-Erik af Geijerstam 1914-2007.
Foto: Staffan Claesson
Återsåg de många finstilta signaler från ett okänt som han med oefterhärmlig lyhördhet avlyssnade och vidarebefordrade till sina läsare. Mindes känslan av förväntan varje gång en ny bok av hans hand nådde mig. Framför mig väntade några timmars umgänge med en livsklok, ödmjuk väktare vid spannet. Så hette hans debutdiktsamling, utgiven redan 1936. Sedan följde många år av lärargärning på Katedralskolan i Uppsala med ett och annat inslag av nya böcker. Och så den stora återkomsten i början av 80-talet och raden av titlar: diktböcker och essäsamlingar, böcker som gjorde hans namn känt i än vidare kretsar och som rättmätigt renderade honom uppmärksamhet, beröm, priser och utmärkelser.
Carl-Erik ef Geijerstam var en poet som kunde formulera de djupaste insikter om liv och existens i samma andetag som han kärleksfullt tillägnade sina gamla slitna tofflor en dikt. Smått och stort, existentiella livsfrågor och glädjen över en ny dags ljus var likvärdiga ting hos denna livskonstnär.
Han var en lärd och beläst man. I hans litterära sällskap vidgades min egen värld, berikades och fördjupades. Som läsare fick jag del av det ljusskimmer fanns kring hans texter. I läsningen av hans essäistik öppnades nya dörrar till välbekanta författarskap och sådana jag bara hört talas om. Vilhelm Ekelund och Walter Ljungqvist hörde till hans valfrändskaper, Goethe, Gunnar Björling, John Cowper Powys och många många, många andra ägnade han insiktfull närläsning, förmedlad i essäerna.
Mitt första möte med hans texter var just en essäsamling, Färdsätt, utgiven 1983 och snart följd av flera andra, lika vittra och inspirerande. Jag hade förmånen att få recensera Färdsätt och de följande böckerna, en alltid lika grannlaga som inspirerande uppgift.
Jag öppnar en av samlingarna och ut faller ett brev med författarens prydliga piktur. Carl-Erik af Geijerstam ville gärna fortsätta det samtal som en recension kunde innebära. För en kritiker var det något ovanligt och mycket hedrande att få ta del av hans tankar efter läsningen av en recension.
1996 var Carl-Erik af Geijerstam en av gästerna vid Bokens dag i Uppsala. Han anlände till teatern med rocken uppknäppt, halsduken fladdrande och hatten på svaj. Som en riktig aktör. Det året hade hans essässamling Röster i drömmen och andra essäer kommit ut.
Jag erinrar mig texten om Walter Ljungquist, dagboksanteckningarna från Helsingfors 1959, och inte minst essän Om högläsning, där författaren generöst delar med sig av sina läsefrukter. Listan över behandlade böcker bildar en Carl-Erik af Geijerstams egen kanon.
Och så fanns där berättelserna från hans många resor runt om i världen, alla med den lyhörde resenärens iakttagelser av smått och stort. Humorn inte att förglömma, inte sällan lätt burlesk, men alltid intelligent. Vid framträdandet på Bokens dag var det inte minst denna vittra humor som överraskade publiken.
Carl-Erik af Geijerstam var också en sparsmakad men återkommande skribent på UNT:s kultursida. Under några år kom det i god tid före årsskiftet en essä från hans arbetsrum på Skolgatan i Uppsala. Det blev en kär tradition att få bjuda våra läsare på de Geijerstamska tankarna inför det nya året. Så ett år kom det inget bidrag, och vi förstod att åldern, den aktningsvärda, hade tagit ut sin rätt.
Nu har Carl-Erik af Geijerstam lagt ner pennan för gott. I hans fall var det blyertspennan. Det var han noga med. Kvar finns hans ord, i dikter, essäer, prosalyrik. Nu "när skrämsels ljud har tystnat", som han skrev i samlingen Strimmor av vanlighet, ljuder ännu hans ord.
Jag letar upp dikten Som skuggan i Strimmor av vanlighet, kanske den vackraste av alla hans dikter. Och jag tänker att just så är den kanske beskaffad, den allra sista resan
Som skuggan ljudlöst växande från min fot
Så nära är mig döden, så obemärkt
Att åren hopas innan alls man
Lyssnar till stegen vid sin sida
Man hör och lyssnar som till sin egen puls,
Dess slag så nära, egnast av allt man har,
Det är som skulle någon söka
Göra sig hörd ur omätlig tystnad.
Så varsamt utan hot och fientlighet
Nej, mera likt ett kvällsljud från vindlös sjö,
En båt där någon tar de sista
Årtagen hem innan natten faller.
Så jobbar vi med nyheter