Caprice med makalös musik och lek
En av de allra bästa Capricerna på senare år, tycker recensenten Anders Bragsjö om årets upplaga som getts under helgen.
Motsatserna var legio denna kväll. OD har ju varit på turné i Japan så att något därifrån skulle framföras var nästan självklart. Att en komposition skulle förses med "arbetskoreografi" var överraskande och roligt. Lika engagerande motsats var den senare sjungna tjeckiska kompositionen Hymnus för dubbelkör i åtta stämmor, en högtidlig, allvarlig och svår komposition lysande exekverad. OD kunde också göra teater à la Japan, som i första avdelningens sista inslag om den stackars rädda flickan Sudoku som tappat rösten. Där fanns hemska mimfigurer i masker, gutturala kommandon på kvasijapanska och karakteristiskt obegripligt lyckligt slut. Underbart? Hai!
Precis som i vissa TV-kanaler, avbrott för videoreklam med jämna mellanrum; reklam för tenorer respektive basar. Vi är så tacksamma för denna konsumentvägledning.
De hemliga gästerna då? Jo, i första avdelningen fick vi musikalisk närkontakt av första graden med duon Lise & Gertrud, det vill säga Lise Hummel, vokalist och Gertrud Stenung, vokalist och cellist. Dessa båda hade med sitt vänliga gnabb sinsemellan och gemensamt subtila kroppsspråk dessutom röster som smälte samman i klang som ljus och mörk nougat. Cellospelet var som att få en kombination av elgitarr och bas och gjorde dessutom rytminstrument överflödiga.
Att förflytta sig mellan Mozart och Feelin' groovy — inga problem. Att genomföra en egen (Gertruds) komposition med sned cellointro, långt styrkeväxande körkluster följt av två korta rapar i mikrofon, var också ett sätt att vidga musikaliska horisonter. I ännu en Gertrudkomposition, Such a perfect day, medverkade kören bland annat med fondtillbedjan där man spelade med laserfärgpunkter från enstaka till totalt kryllande som gick i ringdans till intighet. OD kunde också använda Gertrud som vokalsolist till ett enastående fint arr av klassikern A Nightinggale Sang in Berkley Square. Bland annat.
Kvällens andra gäster, Peter Carlsson med medhjälpande Blå grodorna Lars Dylte, piano + elorgel, Ola Norrman, slagverk och Staffan Wiklander, akustisk och elbas, presenterade sig direkt i andra halvans inledning. De kunde påvisa hur man samtidigt elakt och kärleksfullt kan hylla såväl Karl Gerhard som Evert Taube (gripen dödstyst publik hörde på det suveräna framförandet av Taubeballaden). Med OD gjorde man en polska till riktigt tunggung med tummar och allt, samt en elak sång om onödig religiös fanatism. Ensamma spelade/sjöng man Ä'nte könstu? ( dalmål för Är det inte konstigt?). Jorå, swingtime again. Att balansera mellan ironi, spefullhet och medkännande mänsklighet är svårt, men Peter Carlsson med blågrodor kunde göra det med bästa tänkbara blandning av kommentarer och musik.
Konsertfinalen blev givetvis en ögon- och öronkittlande show där alla medverkande plus glitterregn förenades i en medley — hyllning till The King, Elvis alltså. Bländande sång och spel, tidstroget hemska kläder och höftjuckande koreografi, allt försett med korrekt sneda leenden. The King måste ha njutit nere i sin Cadillac och alla medverkande artister kunde för ett ögonblick få känna sig som var och en sin egen kung.
Il maestro Sund då? Jodå, han kunde vara överlägset nedlåtande mot medhjälpare eller försedd med käpp och gubbperuk domptera den alltför vildsint rockande scenpopulationen. Kort sagt, stämbandens stränge furste i total kontroll. Enligt min ödmjuka åsikt en av de allra bästa Capricerna på senare år.
Så jobbar vi med nyheter