Caprice med bra flyt

Robert Sunds egen lek med svenska folkmusiktraditioner, Per Spelman, fick fungera som vägröjare åt årets musikaliska gäster Väsen. Ett sätt att hantera folkmaterial gled över i ett helt annat när Väsen tog över med det sound som under många år blivit deras distinkta kännemärke. OD ska ha beröm för sin hantering av det hysteriska tempot och den spretiga tonaliteten, och lite till för det täta mezzopianot i jazzharmonierna, men Väsen med sitt intima format har en överlägset tajt smidighet vad de än gör.Finlir av VäsenLänge har Väsen raffinerat sitt uttryck: intelligent, nyanserat finlir, oavsett om musiken är röjig eller finstämd. Respektfullt men inte konserverande tar de hand om traditionen efter Byss-Calle och andra legender från förr och blandar med eget material — ofta döpt av altviolinisten Micke Marin i samma grällt oberäkneliga stil som hans skjortor.Josefins dopvals, skriven av Roger Tallroth och skräddarsydd till hans egen specialbyggda gitarr, har funnits på Väsens repertoar ett tag men är fortfarande lika andlöst vacker trots att den är lite sockrad. Den ren-odlar Tallroths sätt att para snygga basgångar med småplock på öppna diskantsträngar som fyller ut ljudbilden, även om gitarren tyvärr var mixad i lägsta laget under första halvan. Att dopvalsen har fungerat tidigare på mer intima scener förvånar inte, men det är speciellt att göra människor tårögda bland 1 200 andra i en aula.Bitsk och besk Sissela KyleSissela Kyle satte sin egen ton med gammelproggaren Mikael Wiehes 70-talsdrapa Jakten på Dalai Lama. Ingen dålig pa-stisch, med Wieheska fraseringar och hans egna bakvända ordrytmer. Hon erkände senare att Wiehe är lätt och tacksam att travestera, liksom Anette Kullenberg som fick se sig imiterad med en hundraprocentigt fokusfri monolog och nästan lika anskrämlig frisyr som i verkligheten.På humorfronten hade Sissela Kyle det som Helge Skoog saknade förra året: rapphet och koncentration i monologerna och förmågan att vara bitsk och besk men inte plump. OD undgick inte heller den vassa tungan sedan Kyle lyssnat in sig på Uppsalasladdret och suddade ut gränsen mellan tradition och barlast. Sedan är det bara att citera damerna på raden bakom min: "Man får ju förlåta henne att hon inte kan sjunga, så rolig som hon är."Simfötter och snorkelMed Veljo Tormis och Jaroslav Kricka hann OD med både den karga och den romantiska ådran i östeuropeisk musik. Tormis Varjele, Jumala, soasta gjordes väl återhållet på ett sätt som skapade en stor intensitet, packat med kraft både i täta och mer spridda lägen, och klingade oerhört bra. I Vysoko zornicka, Krickas kärleksfulla godnattsång med hans typiska jättespann mellan bas och diskant, plockade förstatenorerna fram sin allra lättaste mezza voce och övertygade som sängkantssångare — det enda rätta i ett stycke som balanserar på det patetiskas gräns.Roligast? Alfvéns pompösa Gryning vid havet med ensemble i simfötter och snorkel. Allt på en scen blir roligare med simfötter.