Buñuel - den humoristiske hädaren
KRÖNIKA. I ett vittrande tv-utbud finns ändå glädjeämnen som den serie Buñuelfilmer som visas i SVT. Buñuel är filmkonstens konsekventaste bråkmakare och orosstiftare, skriver Lars Lambert.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Året innan han dog gav Buñuel ut sin humoristiska och avspända självbiografi, Min sista suck. Med ideliga utvikningar om kärlek, dagdrömmar och favoritdrinkar relaterar han sitt fantastiska liv från den medeltida uppväxten i Aragonien till ålderdomen i det skjutgalna Mexico.
Redan i jesuitläroverket med dess förlamande kyla och disciplin hade han goda möjligheter att grundlägga hatet till den sexualfientliga katolska kyrkan. En av utvikningarna handlar om en erotisk fantasi från den tidiga ungdomen där han drogar den spanska drottningen innan han avnjuter henne, en idé han tog vara på i Viridiana något fyrtiotal år senare.
I Madrid blev han studiekamrat med Lorca och Dalí. Lorca, mördad av Francos fascister, framstår som den främsta av människor, som för den obildade landsortspojken öppnade en ny värld. "Jag är skyldig honom mer än jag kan säga."
När Buñuel tjugofemårig kom till Paris vaknade filmintresset på allvar. En andalusisk hund föddes ur mötet mellan två drömmar av Buñuel och Dalí och blev inträdesbiljetten till surrealistkretsen kring Breton. Skandal blev det kring Buñuels andra film, Guldåldern. Den franska högern tuggade fradga och stormade biografen. Polisen förbjöd den för offentlig visning. Ett förbud som varade i 50 år!
Efter den märkliga dokumentärfilmen Las Hurdes var det stopp för regissören Buñuel under nära tjugo år. Han arbetade med dubbning, bekämpade Francofascismen och var anställd på MOMA i New York tills sedermera katolske kardinalen Spellman såg till att han avskedades.
I femtioårsåldern inleddes en andra karriär i Mexico med ett tjugotal filmer, ofta med blygsamma budgetar. Los Olvidados blev Buñuels internationella återkomst. Efter tjugofem år återvände han 1961 till Spanien och gjorde Viridiana, som fick guldpalmen i Cannes, bannlystes av Vatikanen och förbjöds i hemlandet. Under en tioårsperiod följde klassiker som Mordängeln, En kammarjungfrus dagbok, Belle de jour/ Dagfjärilen, Tristana och Borgarklassens diskreta charm.
Om filmerna står inte mycket att läsa i Min sista suck. De får tala för sig själva. Buñuel försummar inte att raljera med pretentiösa uttolkare: "Psykiatrer och psykoanalytiker av alla sorter har skrivit mycket om mina filmer. Jag tackar dem för det, men jag läser aldrig vad de skriver."
Ett helt kapitel ägnar Buñuel åt vad han älskar och avskyr. Han älskar drömmar, slumpen, skrattet, Fabres Insekternas liv, markis de Sade och den Sartre som tackade nej till nobelpriset, men avskyr den Steinbeck som stödde Vietnamkriget och den reaktionäre Borges: "Jag hyser inte respekt för någon för att han är en bra författare, andra kvaliteter måste till." Han gillar dvärgar, snokar, råttor, gräddtårtor, barer och alkohol, men hatar banketter, publicitet, statistik och förkortningar.
Ända till slutet bibehöll Buñuel sitt sinne för humor, vilket påminde om att under alla hans infama hädelser och väl inprickade provokationer skallade alltid det fräcka svarta skrattet.