En tillbakablick i vår filmhistoria ger en entydig bild. Svenskarna älskar sina buskiskomedier. Thor Modéen, Åke Söderblom och Edvard Persson. Pilsnerfilmer, buskishumor, Åsa Nisse och Pensionat Paradiset.
Svenska buskisar har en tradition som sträcker sig tillbaka till 1930-talet. På senare år är genren kanske bäst representerad av Sällskapsresan-filmer och "Göta kanal"-trilogin.
Filmer med ett stereotypt persongalleri som utspelar sig i typiskt svenska miljöer och i vilka landsbygden ofta för en kamp mot storstaden.
Hynek Pallas, filmvetare vid Stockholms universitet och kritiker i Svenska Dagbladet, säger att regissörer och manusförfattare i Sverige i större utsträckning än i många andra länder är styrda av distributörernas makt, något som leder till att få vågar bryta ny mark inom komedigenren.
En film som är svår att kategorisera har också svårt att vinna gillande hos dem som ska finansiera.
- Man pratar ofta om bristen på vass dialog som är rolig utan att vara det på bekostnad av någon. Man brukar skylla på det svenska språket, att det inte går att skriva den typen av dialog på svenska. Men jag tror snarare det handlar om att vi dras med en den här traditionen och det är ingen som riktigt vågar bryta mot den, säger han.
Woody Allen och den franska regissören Agnés Jaoui är två filmskapare som Hynek Pallas lyfter fram som goda exempel när det gäller vass komisk dialog.
- Agnés Jaoui har en förmåga att förena intelligenta iakttagande scener om hur människor fungerar med just humor. I buskisfilmerna ska vi skratta åt karaktärerna och inte med dem, säger han.
Filmkritikern Ronny Svensson är inne på samma spår. Vassare komedier är svåra att finansiera i Sverige då publiken gärna väljer det mer lättsmälta. Han menar att vi får den film vi förtjänar.
- Folk vill inte känna för mycket, det är springa och slå i dörrar humor som gäller. Det är till exempel det som är missen med "Bröderna Karlsson". Karaktärerna får inte sjunka in, ta plats, nu blir det bara högljutt och odynamiskt, säger han.
Men Elin Grelsson, frilansskribent och radiopratare i bland annat P3:s "Morgonpasset", ser en delvis annan förklaring.
- Om det svenska filmklimatet vore mer jämställt skulle fler människor få chansen. Humor är traditionellt sett en manlig arena, det finns säkert mycket kvinnor som har nya idéer men man kör på säkra kort när det gäller manus och regissörer, säger hon.