Tung och blank, med mjuka, glansiga pärmar ligger den kvadratiska 250-sidorsboken uppslagen på skrivbordet.
Jag gör som jag gör med ”jobb-böcker”: viker hörn, klistrar in tittahärlappar, kluddrar i marginalerna.
Man ska ta det lugnt med en sån här bok. Låta både texter och bilder, särskilt bilder, sjunka in. Känna hettan från solstekta betongvägar. Se både den slitna dåtiden, den eroderande nutiden, och det blanka förevigthållna.
Gitarriff, tänker jag. En del bilder känns som nakna gitarriff spelade av en ensam gitarrist med en liten raspig förstärkare på en gågata nånstans i världen just nu eller nåt helt annat år.
Whisky och pissljummen öl.
Ja, ursäkta språket, men det är så det känns att blädderläsa fram och tillbaka i den här stämningsladdade bildjournalistiska berättelsen om Bukowskis LA där han bodde i sjaskiga pensionat och lägenheter i slitna kvarter, men också i idylliska områden som San Pedro med vajande palmer och blått hav inpå knuten.
Romanen ”Min oskuld och Pearl Harbor” från 1982 måste läsas. Det inser jag efter att ha läst några citat ur den och grottat ner mig i Härnqvists bildberättande. Och hans dikter tål att läsas, gärna högt, igen och igen. (Vad hade Springsteen m fl varit utan Bukowski...)
Bukowski (1920-1994) var författaren, poeten, som skildrade sprickorna i den amerikanska drömmen som ingen annan. Med utgångspunkt i det Los Angeles som han i stort sett aldrig lämnade.