Den kanske starkaste scenen i Michaël R. Roskams hormonmaffiathriller Bullhead är en dokumentär sekvens där vi i publiken blir vittnen till hur en liten kalv, med hjälp av kejsarsnitt, förlöses ur sin moders av steroider onaturligt uppumpade kropp. Det är en drabbande och efterbördskladdig bild av kroppens skörhet och utsatthet. Och Bullhead kretsar också mycket kring just kropp, hur den kan manipuleras och förvandlas men ändå ofrånkomligen alltid konstituerar en människas gränser. Roskam utforskar i sin film den där gränsen, den linje mellan människa och djur som ibland, åtminstone i Roskams film, kan te sig väldigt tunn.
Filmen är inspirerad av det mord som den så kallade hormonmaffian utförde av en belgisk veterinär i mitten av 90-talet. Ett mord som kom att sätta de allt mer steroidstinna boskapen, de så kallade ”belgian blue”, under kritisk lupp. Det handlar om den steroidmissbrukande Jacky som hjälper sin farbror att driva familjens gård och som av olyckliga omständigheter hamnar i maffians hänsynslösa händer. När dessutom Jackys traumatiska förflutna börjar komma i kapp honom är den eruptiva aggression (som steroiderna gjort att han ständigt bär med sig) på väg att en gång för alla explodera.
Roskam har gjort en intensiv och stundtals oerhört fängslande film. Inte minst det andnödsspännande slutet skapar en nagelbitande intensitet. Det är våldsamt och inte sällan rent obehagligt. Roskam kontrasterar dock brutaliteten med ett snyggt foto som i motsats till de onaturliga kropparna visar en oförvanskad naturskönhet. Matthias Schoenaerts gör ett imponerande porträtt av den såväl kroppsligt som själsligt stympade Jacky. Schoenaerts har här likt en Robert De Niro inför Raging Bull gått upp rejäla kilon i ren muskelmassa. Han fångar skickligt steroidmissbrukarens nervighet, våldet som hela tiden ligger som en molande oro under den tunna fernissan av behärskning. Som sagt, gränsen är tunn.
Bullhead är en film om kropp, som sätter sig i kroppen.