Bubblor av många slag

De fyras program kom att omfatta så pass många musikverk (17 eller 18 inkl extranummer) att jag enbart nämner några i ett febrilt försök att hitta egna gränser. I en duett elgitarr/piano med en 70-talslåt ur Samla Mammas Mannas repertoar spelades så fingervigt, rytmiskt och aggressivt att musikerna var på gränsen till urballning. Det gillade vi i publiken! Håkan Sund spelade själv på piano ett stycke ursprungligen skrivet för orkester, tjeckiske tonsättaren Fibichs berömda tema-med-variationer-stycke Poème. Ett i pianoversion "salongsvirtuost" stycke örongodis, bra uttolkat.Första konsertavdelningens slut, en operaaria av G F Händel, blev till ett avsiktligt passande kaos. Solosång blev till duett, plötsligt fanns där en obligat stämma på elgitarr och hela tiden försökte pianot förtvivlat vara en blandning av orkester och generalbasinstrument. Att det hela slutade med (o-)lämpliga "kadenser" för alt, tenor och elgitarr gav ofrivilliga tankar på vad som en gång föddes ur kaos.Andra konsertavdelningen började mer nertonat med två verk från tidigt 1600-tal. Man kan undra vad Monteverdi och Carissimi skulle ha tyckt om dessa tolkningar, men ska man överskrida gränser så ska man. Efterföljande tävlan om kommandot över A Tegnér-sången När lillan kom till jorden blev i alla fall kostelig.Uttrycksfull altsolistAle Möllers folkmusikinspirerade låt Nota bene framfördes med idealiskt swing och både virtuosa och harmoniutvidgande soli från både elgitarr och piano. En sång av Allan Pettersson om Flugornas surr med tonmålerisk pianobeledsagningframfördes mycket uttrycksfullt av altsolist och pianist.Håkan Sund rev sedan alla musikaliska strukturer när han musikaliskt betraktade den s k Toreadorarian ur Bizets opera Carmen. Beskådandet skedde ur alla möjliga och omöjliga synvinklar och lämnade såväl lyssnare, exekutor och ev tonsättare i sin himmel totalt andlösa. Ordningen återställdes dock raskt med ett idérikt spelutbyte elgitarrist och pianist emellan i gamla välkända Fäbodpsalmen.Den förtvivlade sången Take this cup away from me ur Lloyd-Webbers musical Jesus Christ Superstar framfördes av tenor och instrumentalisterna i ett passionerat crescendo och hetsig rytmik. Mycket bra.Sista ordinarie programpunkten, den välkända Summertime ur Gershwins opera Porgy & Bess, gjorde mig dock lite tveksam. Är inte den sången en vaggsång? Skall inte en vaggsång framföras med mind­re dynamisk energi? Nå, den som skall vaggas till sömn får väl trösta sig med att "living is easy".För säkerhets skull framfördes en vaggvisa till som extranummer, denna gång en spansk sådan för Jesusbarnet. Så fick en omtumlande musikkväll i ljuvlig sensommarvärme komma till ro.