En helsingforsisk psykiatervän rapporterar att allt fler av dem som uppsöker henne i dag låter förstå att det är bipolära. De flesta har mycket att berätta om sina depressioner. När doktorn frågar dem om deras maniska episoder säger de kanske: ”Jo, senast var det en lördag förmiddag för något halvår sedan då jag plötsligt fick för mig att städa alla garderoberna.”
Över en lång lunch diskuterade min vän och jag varför bipolaritet har kommit på modet. Kanske beror det på Ann Heberlein, kanske på att vi i dag förväntas vara dynamiska, mångsidiga och gärna också sammansatta – en modern identitet ska vara problematisk. Människor med multipla personligheter har länge kunnat surfa på hemsidor som muntert förklarar att livet bara blir rikare ju fler man är.
Samma vecka fick jag en helt annan bild av subjektiva sjukdomsupplevelser när jag hörde ett föredrag av Marja-Liisa Honkasalo, finländsk antropolog med inriktning på medicin. Hon har gett ut en bok på finska med titeln Hål i hjärtat. Den bygger på intervjuer med människor i Nordkarelen, en region där förekomsten av hjärtsjukdom har varit exceptionellt hög. Männen har inte sällan dött i trettiofemårsåldern och om man frågade en trettioårig man om han var hjärtsjuk kunde han med lugn resignation svara ”Inte än”. För männens del har sjukdomen heroiserats, att dö knall och fall mitt i arbetet ute i skogen eller på åkern var beviset på att man var en riktig karlakarl. I kvinnornas liv har hjärtsjukdomens roll emellertid varit en annan, mera passiv. För deras del har det handlat om sorg och väntan. Först fick de sörja de män som dog unga, därefter fick de ta hand om de män vars sjukdomsförlopp var mer utdraget. De skulle finnas till hands, passa upp, laga mat och hålla frysen fylld. Till slut hann hjärtsjukdomen i fatt dem också men detta talar de om liksom i förbifarten. Det är inget dramatiskt, än mindre något heroiskt, försäkrar de: de dör långsamt.
Hjärtdödligheten har minskat i Nordkarelen eftersom det större projekt som Honkasalo varit knuten till har arbetat för att sänka kolesterolnivåerna genom kostråd och medicinering. Men det är Honkasalo som har gett befolkningen en röst: ”Vi lever med brutna vingar och brustna hjärtan”, säger den. Det är ord som inte förlorat sin relevans, tvärtom. Det handlar om en marginaliserad och avfolkningshotad glesbygd, det handlar om stagnation i motsats till de ivrigt bipoläras rörlighet. Det handlar om grogrunden för politisk frustration och populism.