Författaren till ungdomsromanen Jag finns sitter tack och lov på andra sidan bordet. Halvvägs in i Jag finns är det en väldig trygghet att veta just det, att Maja-Maria Henriksson har gått igenom en tonårstid liknande den i boken och uppenbarligen har tagit sig igenom den, eftersom hon nu, 20 år senare, har kunnat skriva om det.
På baksidan får läsaren veta att boken bygger på egna erfarenheter, och – precis som en recensent skrev – det tvivlar man aldrig på. En så brutal verklighet som romanens 14-åriga Johanna lever i går inte att hitta på, det hade helt enkelt inte varit trovärdigt.
I skolan mobbas hon, det är sparkar i ryggen, sexuella förnedringar, våld och glåpord. Hemma väntar en mamma som väljer att varken se eller höra, som både fysiskt och psykiskt misshandlar sin dotter.
– Jag vill inte kalla boken självbiografisk, den konstnärliga friheten har varit viktig för mig, och det som rör min familj är omskrivet, av respekt och kärlek. Men det har också varit viktigt att det framgår att den bygger på mina erfarenheter, jag vill att den ska vara lätt att ta till sig för ungdomar.
Jag finns är Maja-Maria Henrikssons första roman, tidigare har hon arbetat bland annat som fotograf, bildkonstnär och skådespelare. Nu har hon hittat rätt uttrycksform, säger hon.
Ett av de viktigaste skälen till att hon skrivit boken är att den är vad hon själv hade behövt läsa när hon var 14 år, det är en bok som behövs.
– I de böcker jag läste och i filmer jag såg klev det alltid in en vuxen i slutet, som såg vad som hände och löste problemet med den utsatta, gärna med stråkar till. Jag är oerhört trött på den bilden. Jag vill visa att det går ändå. Det bor en fågel Fenix i oss och det går att resa sig själv, utan någon vuxen
Det svåraste i Jag finns är inte plågoandarna i skolan, den uppenbart trasiga Vedin och hans följeslagare som dag ut och dag in misshandlar och förnedrar Johanna. Trots att inga ursäkter räcker till står sig deras kränkningar slätt gentemot de vuxnas svek. Lärare, socialarbetare och släktingar som ser – men vänder bort blicken.
– Jag har alltid haft svårt att bli förbannad på förgripare – en trygg människa ger sig inte på en annan. De som inte vågar säga ifrån, däremot, det kan jag inte förstå. De är så många och de är inte trasiga på det sättet.
– Vilken revansch, säger folk till mig. Men det är inte vad jag är ute efter. Jag önskar de här killarna allt gott, att de läker och vågar leva genom hjärtat. Däremot kunde jag känna att det hettade till lite när jag skrev om lärarna och de andra vuxna. Det är den enda käftsmällen jag hoppas på.
Nu är Maja-Maria mitt uppe i nästa bok om Johanna på väg, om ett år ska den finnas ute. I den har Johanna blivit tre år äldre och lämnat högstadiet bakom sig.
– Det handlar om hur viktigt det är att finnas och leva i relation till andra. Johanna vill så gärna tillhöra, bli en av några, men hur långt kan man gå?
Johanna, liksom Maja-Maria Henriksson, lyckas alltså ta sig ur en hopplös tillvaro, men ingen av dem vaknade upp med en nu är det nog-känsla.
– Jag fick aldrig någon aha-upplevelse, snarare en känsla av att värre kunde det i alla fall inte bli. Jag var aldrig rädd för förändringar. En folkhögskola, jag chansar, det blir i alla fall inte värre. Lite som ett lapptäcke av människor, jag träffade någon jag kunde vara med, någon till, och till slut var jag varm.