Brus djur får nytt liv

Den ser lite stel ut, musen. Men den är alldeles uppenbart glad åt sin utsiktsplats över Fyrisån där den står vid en rastplats invid fundamentet av Vindbron vid Kungsängen. Linnés mus, som den lilla bronsskulpturen heter, är Uppsalas kanske mest försynta offentliga konstverk. Och ändå bär verket ett komplicerat arv på sina smala axlar. Dessutom ringar den ganska effektivt in en stor del av den poetik man kan ana hos konstnären Anna-Karin Brus, som skapade musen till Linnéfirandet förra året.

Bakgrunden till Linnés mus finns i en dammig monter som står magasinerad i källaren under Uppsala universitets Evolutionsmuseum. En trasig och nött uppstoppad mus från 1700-talet stirrar ut i mörkret och vittrar långsamt sönder som ett minnesmärke över en storhetstid som, med handen på hjärtat, känns rätt så fjärran i dag. Anna-Karin Brus har använt det uppstoppade djuret som utgångspunkt för sin skulptur. Musen har befriats, fått upprättelse och ett tack för lång och trogen tjänst. Men det är inte bara Linnés samvete den lättar. Konstnären är själv biolog i grunden och har åtskilliga musliv på sitt samvete efter en sommar i Pharmacias laboratorium. Den döda musen har blivit levande igen, och på samma gång evig i sitt nya material. Verket är enkelt att betrakta, men bjuder också på komplikationer i flera led. Anna-Karin Brus berättar gärna på många olika nivåer.

När UNT:s reporter träffar Anna-Karin Brus på kafé Fågelsången en av de första riktigt varma vårdagarna har hon precis fått veta att hon tilldelats ett av Uppsala kommuns ettåriga arbetsstipendier. Det är ett välkommet stöd. Ett stipendium betyder mer tid i ateljén, och färre timmar på Nationalmuseum där hon har ett, förvisso ganska inspirerande, brödjobb som museipedagog. Att ta sig in i stipendiekarusellen kan nästan kännas som ett omöjligt moment 22.
- Jag är otroligt glad, man vågar ju inte riktigt hoppas på att få ett sådant stipendium. Jag har minskat ner mina arbetstimmar och tjänat väldigt lite, så det är verkligen behövligt. För att göra mycket konst måste man vara mycket i ateljén, och för att få stipendier måste man göra mycket konst, så det är svårt.

Det känns ändå inte som en överraskning att Anna-Karin Brus belönas. Häromveckan stängde hennes första separatutställning i Stockholm, och hemma i Uppsala har hennes konst synts allt mer de senaste åren. Så sent som i höstas förvandlade hon exempelvis lilla Galleri 1 till en fristående filial till det anrika konditoriet Ofvandahls, ett stenkast längre ned på Sysslomansgatan. Galleriet blev för ett par veckor den levande installationen Återdahls, med målade tapeter, möbler och draperier efter modell från förebilden. Det blev en klon och ett minne från konstnärens egen studietid, då åtskilliga timmar fikades bort hos hovkonditorn. Givetvis kunde galleribesökarna köpa sig en kopp kaffe och slå sig ner som delar av installationen. En reproduktion av verkligheten, men också en fantasi. Dubbelheten är kännetecknande för Anna-Karin Brus.

- Det kändes som en väldigt lyckad utställning. Den lurade också en konstupplevelse på folk som annars aldrig skulle besöka ett galleri. Och när jag stod hemma och bakade bullar med en gammal liten kavel kändes det också som konst, det gör jag aldrig annars, säger hon, och tillägger att det kändes bra att sälja billigt kaffe som en kontrast till den kommersiella konstvärldens prishets.

Installationer och skulptur är i övrigt ganska sällsynta i Anna-Karin Brus verksamhet. Hittills är det serien I´m a hunter, en kombination av måleri och collage, som har renderat henne störst uppmärksamhet. Utgångspunkten är ofta fotografiska bilder från gamla jaktböcker som konstnären använder som råmaterial till verk som utnyttjar fotografiernas verklighetsanspråk och bygger nya historier. Jägaren kan bli den jagade. Bytesdjuret kan bli vän med drevhunden. Berättelsens fokus skiftas och betraktarens verklighetsuppfattning utmanas mot en fond av stora frågor om etik, liv och död.

Skenbart enkla variabler stuvas om och skapar små men betydelsefulla perspektivförskjutningar som spelar med ingrodda föreställningar. De olika nivåerna igen.
Utställningen Gränsland, hos galleristen Agardh & Tornvall, visade flera nya verk i serien och mötte oväntat mycket uppmärksamhet. Dock inte enbart positiv. I Svenska Dagbladet levererades en rejäl sågning som utmålade konsten som sentimental kitsch. Dock tog recensenten upp ett verk som inte visades i utställningen, vilket lindrade fallet, och på det stora hela är Anna-Karin Brus mer än nöjd. Det känns att karriären rör sig i rätt riktning.
- Jag är överväldigad över uppmärksamheten. Uppsala konstmuseum köpte dessutom in ett verk till sina samlingar, och en sågning i Svenskan kan man ju inte alltid hoppas på. Jag tycker att det går framåt. Det här yrket innebär en livsstil där man hela tiden måste ifrågasätta sig själv. Och om det bara går framåt med små steg hela tiden, då tänker jag att jag kan hålla på ett tag till.

Vid sidan av sitt arbete med visuell konst är Anna-Karin Brus sångerska i bandet Differnet, som har mött relativt stor uppskattning, också utanför Sverige. Musiken är ett bra komplement till den egna konsten, tycker Anna-Karin Brus. I Differnet skriver hon texter och sångmelodier, men helheten bestäms av de andra bandmedlemmarna som pusslar ihop fragmenten.
- Musiken är ju ett samarbete på ett helt annat sätt. Det känns lite som att jag är målarfärg eller ett instrument som de andra kan klippa runt med.

Differnets elektroniskt baserade musik brukar beskrivas som atmosfärisk och collageartad. Ljud från olika sammanhang förvrängs och samplas till en slags svävande nyfikenhet. Där har den också en beröringspunkt med Anna-Karin Brus eget skapande.
Det ena projektet leder till det andra i ett intrikat nät av referenser där varje verk kommunicerar inåt, med andra verk, och ut mot omgivande konsthistoria och verklighet. Allt sitter ihop.

Brus djur får nytt liv

Konstnären Anna-Karin Brus bygger ett nät av referenser kring sina verk. Nyligen tilldelades hon ett stort stipendium av Uppsala kommun och i dagarna avslutades hennes första separatutställning i Stockholm.