Den kungliga vitterhetsakademiens kansli på Villagatan i Stockholm är en miljö som passar berättelsen om bibliotekschefen som bedrev rov på det kulturarv han så passionerat hade ägnat hela sitt yrkesliv. Det doftar damm och blodigt allvar, och de tunga sammetsgardinerna, som är vana vid högakademiska samtal och försiktiga rörelser, verkar närapå chockade av SVT:s myllrande kvicka inspelningsteam. Skenor läggs för en kameraåkning. Ljuset riggas. Smink bättras på. Någon pilar förbi med en back mackor. Ljudkillen viftar med en tvåmetersstav. Och så de klassiska orden – Tystnad, tagning! Gardinerna andas ut. I tv-serien får huset agera en lokal i Amsterdam, där huvudpersonen säljer en av de stulna böckerna.
– Det svåra var att jag från början greps av en slags motvilja för den här personen och hade svårt att sympatisera med honom, och då talar jag alltså om rollfiguren och inte den verkliga människan, säger Gustaf Skarsgård, som är inne på sin nionde vecka av inspelningsarbete.
– Han gör saker som jag tycker är tvivelaktiva, och då menar jag inte bara bokstölder. Han är inte särskilt empatisk och han drivs av fel saker. Han har ett enormt hävdelsebehov som gör att saker spårar ut och han gör illa dem som älskar honom, och det tycker jag är ett värre brott än att stjäla böcker, tillägger han.
Regissören Daniel Lind Lagerlöf betonar, precis som Gustaf Skarsgård, att tv-serien inte är en dramadokumentär, utan helt enkelt bygger på en ram av händelser som är fylld av fiktion. Manus är skrivet av Malin Lagerlöf.
– Jag hörde talas om det här när det smällde i Vasastan, men jag visste inte så mycket innan jag läste en artikel och kände att det här är ett väldigt fascinerande historia. Jag tog upp det med Malin, som också är min fru. Hon gjorde research, och vi kände det verkligen fanns en möjlighet att berätta ett riktigt ödesdrama i tre akter. Uppgång, högmod och fall. Den har det i sig, den här berättelsen. Sedan är det viktigt att säga att det är fiktion. Det är inte en dramadokumentär, utan ett drama. Det valde vi eftersom här kan vi ge oss in på förklaringar också. Vi kan ponera att det är därför han gör si eller så. Det har man ingen aning om i verkligheten. Vi kan ge orsak och samband, säger Daniel Lind Lagerlöf.
För Daniel Lind Lagerlöf står en av förklaringarna till den process som slutade i ett explosivt självmord i bibliotekschefens bakgrund, och i en dubbelnatur som inte kan förlikas med att han inte får det erkännande han uppfattar att han förtjänar.
– Det är absolut en klassresa det handlar om. Den klass han söker sig till är schyst, det är inte en stereotypt elak överklass. Tvärtom, alla i manuset är trevliga. Men han känner ändå att han inte riktigt får vara med i sammanhanget. Han kommer från väldigt enkla förhållanden och är den första i sin familj som tar en akademisk examen, och han är briljant. Han är väldigt duktig, har skrivit två avhandlingar och känner att han inte får den kredd han förtjänar. Om det är rätt eller inte vet vi inte.