Brolle behöver bättre låtar

Pop. Brolles Melodifesrivalbidrag kändes felkonstruerat, som om musiken ständigt var på väg mot en brottarrefräng, utan att riktigt nå ända dit. Bodens stolthet själv gjorde dock sitt bästa för att gjuta liv i den platta schlagerplattityden och han förlorade tävlingen med äran i behåll. Som sångare är han ju tryggheten själv, välljudande, personlig och med röstmässiga rötter i 50-talsrocken, ett lingonris som har lagts i ett whiskyglas, för att travestera Tage Danielsson. Tyvärr är låtmaterialet i mångt och mycket av dussinkaraktär på detta album som dock kan bidra till att Brolles välförtjänta framgångar fortsätter.