Britney Spears karriär som popdrottning har varit krokig och intressant, hon är en glittrande barometer som mäter trycket på vår tids populärkultur. Diskussionerna om henne, hennes musik och - inte minst - hennes privatliv har varit både spännande och skrämmande att följa. Och det har pågått länge nu, Britney Jean är Britney Spears åttonde album. Tanken svindlar.
På förra albumet från 2011, Femme fatale, utforskade Britney sin kärlek till elektronisk dansmusik. Helt rätt i tiden tog hon upp en trend när den blivit som mest folklig och blandade den med ännu mera pop. Resultatet var, som så ofta förr, ett album med flera toppar och en handfull temperatursänkande mellanspår.
Britney Jean är en naturlig fortsättning på Femme fatale. Dansgolvsspåren, med massor av tryck, är schysta, även om Sebastian Ingrosso-samarbetet Work b**ch har en rätt hög potential att irritera. Tilit'sgone är mer melodisk, men med minst lika mycket tyngd.
Snyggast är dock de spår som bär ett närmare släktskap med den stilbildande pop som Max Martin en gång gjorde. Här heter höjdpunkterna Passanger och It should be easy (feat Will.I.am), två eleganta popspår som inte försvinner alltför långt ut i dansgolvsdimman. Tjusig är också balladen Perfume, där Britney faktiskt tonar ner sin karaktäristiska sångstil med ett fint resultat.
Söta halvballaden Don'tcry är värd att notera också för att den inte följer det vanliga popmönstret av "stackars tjej blir lämnad och gråter", utan faktiskt handlar om ett uppbrott där båda parter gråter. Jag skulle vilja hoppas att det hänger ihop med att Spears själv har en större roll som låtskrivare här än på tidigare album. Men det är förstås inget annat än spekulation och förhoppning.
Sedan är det förstås lite som vanligt med Britney Spears. Albumen håller sällan hela vägen, utan tyngs alltid ner av ett par hel- ellerhalvsunkigalåtval. Man har vant sig vid det här laget. Britneys glans flagnar ibland, men hon fortsätter alltid småglittra.