Britney skrattar bäst som skrattar sist

Pop. Skandaldrottningen, den rena oskulden som smutsats ned av vanlig simpel omoral, fortsätter att provocera även i dessa moderna tider. Alla har en åsikt om henne, alla vet hur hon bör leva sitt liv - och hur hon inte bör leva sitt liv. Hösten 2007 heter skandaldrottningen framför andra Britney Spears och hennes privatliv är allmän egendom sedan länge. Man finner sig själv tänka att "hur har hon egentligen hunnit spela in ett album mellan alla besök i rätten och på krogen?". Men hur det nu är, så är troslösa färder i limousine bevisligen inte det enda Britney Spears sysslar med. För nu är nya albumet här, albumet som ska föra henne tillbaka på rätt spår igen.

Albumet heter Blackout. Redan där står det klart att Britney Spears inte har någon önskan att bli helylle igen. Hon vill surfa på publicitetsvågen och samtidigt ta revansch på de som trott att hon är slut. Kalla det iskallt marknadstänkande eller artistisk återvändsgränd, men det här handlar lika mycket om skvallertidningspersonen Britney som artisten Britney. Hon sjunger sitt eget namn i var och varannan låt, något som bara funkar för artister på en särskild nivå av kändisskap. "Britney's on a mission", helt enkelt.

Blackout handlar om attityd. Om att sätta upp en hård fasad mot en hård verklighet. Om dans, om sex - kanske allra särskilt om dans och sex. Alltihop börjar med att Britney med lätt blasé röst säger: "it's Britney, bitch" och fnissar ondskefullt. Sedan kastar hon allvaret för vinden och går loss i elektronisk r'n'b-pop för världens dansgolv. Singeln Gimme more visar väl vad det handlar om, men en låt som Break the ice är mer lockande, ett riktigt suggestivt dansgolvsfyrverkeri. Det flämtas en hel del, de som redan förut haft svårt för hennes tunga andning i mikrofonen lär få kväljningar. Men Britney är ju Britney, så att inleda en låt med ett viskande "my body is calling for you, bad boy" är lika kul som fullständigt rimligt.

Hon går i försvar också, det var väl oundvikligt. Kommande singeln Piece of me kombinerar monoton sång med surrande elektronik och ilska rader om hur alla har en åsikt om henne. "Another day, another drama/I guess I can't see the harm in working and being a mama". Plötsligt låter hon mycket som sin förebild Madonna, under de år då Madonna odlade sin rebelliskhet som allra mest. Också röstmässigt har hon plockat upp ett par av Madonnas manér, mellan vocoderutbrott, smurfsång och annat. Avslutande låten Why should I be sad verkar handla om ex-maken, men det är egentligen inte så himla intressant. Det är betydligt mer spännande att höra Britney, i samarbete med höjdarproducenter som Danja, The Neptunes och svenska Bloodshy/Avant, gasa på ordentligt i nedförsbacke.
För det finns egentligen bara en sak man verkligen vet att Britney Spears bör göra: Nämligen att släppa ett riktigt bra album. Och det har hon just gjort.