På papperet lät det som en excellent idé. Vem kunde vara bättre lämpad att göra en djärv omtolkning av den gamla folksagan om Rödluvan än Thirteen-regissören Catherine Hardwicke? Hon hade ju redan visat att hon behärskade genren i den första (och mest lyckade) filmatiseringen av Stephenie Meyers Twilight-serie.
I Hardwickes händer har sagan om Rödluvan blivit en berättelse om en ung kvinnas spirande sexualitet och det hot som utgår både från hennes trångsynta omgivning och från en satanisk varelse som lever i hennes närhet. Berättelsen gestaltas i svidande snygga bilder (tänk färgtemat rött, vitt, svart) och med skådespelare som stöpta i Twilight-filmernas skönhetsideal.
Tyvärr har Catherine Hardwicke också anammat det sämsta från vampyrfilmsgenren; avsaknaden av riktigt skådespeleri. Gary Oldman, i rollen som den besatte varulvsjägaren Fader Solomon, gör visserligen sitt bästa för att avleda uppmärksamheten från sina mindre begåvade kolleger, men lyckas inte helt.
Robert Pattinson brukar beskyllas för att vara lika inlevelsefull som en träbit, men hans unga manliga motsvarigheter i den här filmen är tyvärr ännu sämre på att agera. Shiloh Fernandez och Max Irons får Amanda Seyfrieds ganska knackiga gestaltning av den unga Rödluvan att framstå som Oscarsmaterial.
Trots de rätt grova bristerna är Red riding hood ändå hyfsat spännande. Temat med ondskan som i det fördolda lever mitt ibland oss fascinerar. Frågan om varulvens rätta identitet sysselsätter biopubliken ända till filmens slutminuter.