MERETE MAZZARELLA: Bristande respekt för patienternas tid

Det ska genast sägas att följande historia inte inträffade nyligen, den inträffade för mer än ett halvår sen. Att jag inte skrev om den genast berodde dels på att jag inte ville skriva av mig en akut frustration, dels på att jag känner så många som jobbar inom vården, gillar dem och vet att de gör sitt allra bästa, ofta under extremt pressade förhållanden. Men det berodde också på att jag tänkte att det var en ganska banal episod, något som händer dagligdags. Nu har jag emellertid kommit på andra tankar. Just för att jag i samtal med vänner och bekanta fått bekräftelse på att sådant händer dagligdags har jag insett att det kan vara värt - rentav viktigt - att skriva om.

Vid fyratiden en eftermiddag då jag olyckligtvis befann mig i Finland cyklade min nästan åttitvåårige man hem genom Uppsala när han blev påkörd bakifrån. En vänlig dam hjälpte upp honom, konstaterade att han kunde stå på benen men var omskakad och hade slagit ansiktet rejält, hon ringde efter taxi så han kom i väg till akuten - nån mobiltelefon har han inte - och hon var rentav omtänksam nog att ta hand om cykeln.
På akuten var det i och för sig inget fel på bemötandet, Lars blev snabbt sydd, men sen fick han vänta.
Och vänta.

Först på magnetundersökning av huvudet och sen - och i synnerhet - på resultaten. Med stor möda lyckades han leta rätt på en telefon så han kunde ringa mig men något att äta eller dricka hittade han inte. Först efter åtta timmar - vid midnatt - fick han åka hem. Vid det laget hade jag naturligtvis ringt och ringt för jag kunde aldrig tro att han skulle blivit kvar på akuten så länge om han inte varit svårt skadad. Jo, jag ringde till akuten också och fick veta - ja, just det: att han väntade - men den hälsning jag bett om att få framförd till honom fick han aldrig.

Okej, jag förstår att personalen på akuten är upptagen och kan glömma en hälsning även om det hade varit viktigt för både mig och Lars att den framförts. Något svårare har jag att förstå att Lars skickades hem mitt i natten utan att någon frågade hur han bodde, om det fanns nån därhemma (det fanns det ju inte) och om huset har hiss (det har det inte).

Men allra svårast har jag att förstå all denna väntan som Lars - och många, många andra jag känner - har genomlidit både på akuten och inom primärvården i Uppsala. Läkarstudenter lär sig i dag mycket om hur patienter ska bemötas, om patientsamtal, om vikten av respekt. Men det är strukturerna, rutinerna, snarare än enskilda läkare eller sköterskor det är fel på. En alldeles grundläggande form för respekt är att visa respekt för andra människors tid. I vården är det ingen som visar respekt för patienternas tid och detta trots att människor som är dåliga självklart blir sämre av att vänta. Nej, inom vården vill man i dag på många håll hellre tala om "kunder" än om "patienter" eftersom ordet "patient" ju ger associationer till lidande och tålamod. Men i praktiken är det fortfarande åtminstone tålamod - ett outsinligt tålamod - man kräver av "kunderna". Och det är inte ens rationellt: att sy sår, att genomföra en magnetröntgenundersökning och att ge resultatet är ju moment som inte tar kortare tid bara för att patienten tvingas vänta. På olika håll i Norden har man beskärmat sig över att chefer från tillverkningsindustri får ta över ledningen av sjukhus. Men jag undrar om det inte är bra: man låter ju inte halvfärdiga bilar stå kvar hur länge som helst?

Merete Mazzarella: Bristande respekt för patienternas tid

KRÖNIKA. På olika håll i Norden har man beskärmat sig över att chefer från tillverkningsindustri får ta över ledningen av sjukhus. Men jag undrar om det inte är bra, skriver Merete Mazzarella.