Bright Eyes berör inte som förr

Indie/rock. Frågan är om någon artist någonsin kommer att beröra mig lika mycket som Bright Eyes gjorde år 2001-2002. Frågan är om Conor Oberst själv kommer att göra det. Idag skriver han mindre om ångest, mer om omvärlden. En fullt naturlig utveckling med åldern, men också något som Oberst visade redan med sidoprojektet Desaparecidos 2002. The people’s key går tillbaka till rötterna, från folksoundet, till mer rak rock med elektro-inslag. Allt det här är bra, men på ett helt annat sätt än 2001-bra. Skivan kräver mer lyssning för att beröra ens en bråkdel av vad lo-fi-ångesten gjorde. Ge den tid och du belönas med rockiga religionsreferenser, några new wave-syntar och en pianoballad. Men det personliga saknas.