Bakom clownens grinande sminkning finns människans sorgsna ansikte. Lars Erik Brasse Brännströms lätt höjda ögonbryn och småvimsiga mimik var säkert humorns penseldrag över en allvarlig människas ansikte.
Det vet jag ingenting om. Men jag tänkte tanken redan nån gång på 70-talet, när insikten om att fem myror faktiskt är fler än fyra elefanter slog alla små barn med häpnad. Det kändes liksom ömt om jönsiga Brasse - sådan var ju också hans roll. Åtminstone för en vuxen betraktare.
I detta ligger en sanning, som inte är det minsta originell eller sensationell: varje människa rymmer mycket mer än den yta vi ser.
Nu är han borta, död vid 69 års ålder. Mannen, som i en TV-intervju inför filmen ”Bäst före” 2013 sa att han inte ville bli ihågkommen efter sin död. Nåja, kanske lite för det han gjort. Men inte för något privat.
Brasse var mycket i media under 1970-talet. Tillsammans med sin ”myrkamrater” Magnus Härenstam och Eva Remaeus. Senare också i olika sammanhang när han och Magnus gjorde krogshower, när han medverkade i filmer eller skrev manus.
Det gjorde han nämligen, skrev. För manuset till filmen ”Mitt liv som hund” blev han till och med Oscarsnominerad.
När han spelade sliten journalist i Liza Marklunds ”Sprängaren” fick han en guldbagge för bästa manliga biroll.
Jag hade gärna sett mer av honom i lite tyngre, allvarsamma roller. Gärna nu, som äldre man med livserfarenhet och den där värmen i ögonen och glimten i ögonvrån, den känsliga munnen med den lite strama överläppen.
Svensk kändis – absolut. Men inte en som vek ut sig privat i media och visade sitt hem och sin familj, tävlade i dans eller fysisk kamp. Att han och Lill Lindfors var partners både privat och i showlivet var förstås ingen hemlighet eller att han ett antal år var gift med Git Erixon och att han inte hade några barn. Men mycket mer än så blev det inte.
Plötsliga rykten om alkoholism och död avvisade han bestämt. ”Ska jag behöva tala om att jag inte är död?!”
Men nu är han det och kan inte säga så mycket om det eller livet som var. Det kan däremot andra. Vi journalister till exempel. Och allmänheten, bland annat på Aftonbladets webb och olika sociala fora. Vänner och kollegor från underhållningsbranschen berättar om sorgen de känner, när journalisterna frågar.
Vissa parbildningar blir väldigt lyckade: Magnus-och-Brasse likaväl som Hasse-och-Tage.
Men även om jag hör till dem, som tycker att ”Fem myror” var ett lyckat projekt både som pedagogik och underhållning, och som gillade radarparet M&B, är det Brasse ensam jag minns nu. Det där sorgset muntra ansiktet: roligt, rart, rörande.
Den skrivande, skådespelande mannen som gärna kunde fått vara en del av livet i och utanför den svenska kultursfären många år till. Stockholmssnubben jag aldrig fick tillfälle att intervjua. Bara skriva minneskrönika om.