Bra lektion i rasismens historia

Jag talar om de små eldsjälar till teatergrupper som, ofta med en minimal budget och för högst blygsamma arvoden, turnerar runt och spelar för landets skolungdomar. En oglamorös, men ack så värdefull verksamhet.

Under hösten har föreställningen Vi och dom, tack vare stöd från kommunen, kunnat spelas gratis för Uppsalas gymnasie- och högstadieelever. Det känns hoppfullt att kommunen inser vikten av att stödja den här typen av teater. Men så har föreställningen också ett, dessvärre, ständigt växande samhällsproblem som tema – rasismen.

I går gavs två föreställningar på Fyrisskolan och jag passade på att slinka in på en av dem.

Den för Uppsalapubliken välbekanta ensemblen (John Fiske, Hannah Lundgren, Keren Ravid och Mats Tielman-Lindberg) bjuder eleverna på en komprimerad, cirka trettio minuter lång, historielektion på ämnet rasism. Det handlar om kolonialism, slavhandel, om den rasbiologi som ju hade ett särskilt fäste här i Uppsala (genom sitt rasbiologiska institut), om antisemitism och om dagens kanske mest utbredda sjuka – islamofobin. Men framför allt handlar det, som titeln antyder, om det där förbaskade vi-och-dom-tänkandet som tycks så fruktansvärt svårt för människan att ta sig ur. Och ska vi komma till bukt med rasismen så är det där grundläggande motsatstänkandet vi måste förändra. För är det inte i själva uppdelningen av människor, i åtskiljandet, som fördomarna, och i förlängningen rasismen, uppstår? 

Förhoppningsvis är det sådana frågor som kommer att diskuteras i klassrummen efter föreställningen. Föreställningen i sig problematiserar inte frågorna på något djupare plan. Här nöjer man sig med att pedagogiskt redovisa fakta. Vilket i och för sig är gott nog. Kunskap är trots allt rasismens värsta fiende.