”Jag har jobbat ett år, men är bättre än de som jobbat i femton”, säger matteläraren Johnny till klassen i inledningen till första avsnittet av andra omgången av Klass 9A, och genast vet man att det här kommer att bli bra tv. En sådan här icke-ödmjuk figur som auktoritet i klassrummet, det är som bäddat för friktion och gnissel. När sedan pedagogen Gunilla, som vi minns från seriens förra vända, klämmer åt honom genom att säga att det där machoköret får han minsann lämna utanför klassrummet, ja, då är det ännu bättre tv.
Det som är sympatiskt med Klass 9A är att det är lärarna och inte eleverna som läxas upp. Det kanske man inte får säga? Vi vet alla att svårigheterna i läraryrket har ökat, kunskaperna hos eleverna minskat i samma takt som oordningen eskalerat. Det säger sig självt att det är besvärligt att vara en entusiasmerande pedagog i det klimatet. Inte har man någon vidare status att trösta sig med heller, som man i alla fall kunde göra förr i tiden.
Men så här är det. Vill man ha bra elever så måste man ha bra lärare först. Det är inte elevernas grad av anpasslighet och gott uppförande som ska avgöra om en lärare får möjlighet att komma till sin rätt. Det är läraren som ska se till att eleverna gör det. Jan Björklund brukar tycka att den ekvationen ska lösas med fler befogenheter för lärarna (läs: möjligheter att straffa), men varför inte försöka skaffa fram bättre lärare i stället?
”Att bli lärare är ingen mänsklig rättighet”, skriver Aftonbladets Karin Pettersson (9/2) och menar att det är på pedagogerna kraven måste öka, snarare än på eleverna. Jag tror hon har rätt. Jag är bättre än de som har jobbat i femton år, säger den nyutexade matteläraren och undergräver därmed sin egen auktoritet, genom att själv avfärda de som rimligen har både mer kunskap och mer rutin. Är det rätt attityd och strategi, snarare än mer bildning och erfarenhet, som lärare i dag ska satsa på?
Jag blir varm i själen av att se de erfarna (och därmed också lite äldre) pedagoger som kommer till den här klassen i Örebro. Drömmen om den saliggörande läraren har jag alltid närt, alltid dragits till filmer som Döda poeters sällskap och Farliga sinnen – där en lärare förändrar unga människors liv. Det är säkert därför jag uppskattar ett program som Klass 9A. För att det visar att den romantiska drömmen om skolan faktiskt kan vara verklighet. Ibland.
- Jakten på lyckan, SVT. Nä, det funkar inte. Och det beror inte på ständigt underbara Hanna Hellquist – utan henne vore det en veritabel katastrof – utan på hur tunt underlaget är för ett sånt här program. Lyckoindustri och självhjälpsböcker är en platt historia, tydligare bevis för det än detta får vi inte. Sevärt var det bara när smarta Barbara Ehrenreich var med.
Mediespalten publiceras varje lördag. Övriga skribenter: Anders Mildner, Björn Lövenlid och Katarina Sandström Blyme.