Ibland händer det att man träffar någon som minns ett annat liv, ett liv som kallade sig 1980-talet. Det kan då ske att denna någon med längtan i ögonen börjar tala om en viss sorts 1980-talsfilm.
Denna sorts film var inte sällan regisserad av män som hette Kaurismäki, Jarmusch och Wenders. De handlade oftare än inte om en medelålders man som nyss släppts ut fängelset. Mannen var mycket tyst och hade en märklig hästsvans, och av någon anledning som aldrig blev fullt klarlagd ville alla kvinnor i filmen ligga med mannen och hans hästsvans. Alla kvinnor – till och med de som var vansinnigt snyggt franska och lystrade till namn som, låt säga, Betty Blue.
Filmerna omfattade gärna sprit, dvärgar, knark, nakna Betty Blue-kvinnor, en pistol, en hämnd och cigaretter. En viss sorts män älskade dessa filmer, och så fort de fick tid över reste de till Finland och Berlin på bekostnad av tidningar som hette Schlager och intervjuade filmernas regissör. Regissören var inte sällan gravt onykter under intervjun.
Intervjuaren hade vid intervjutillfället, liksom vid precis alla tillfällen, svart kavaj eller randig tröja eller bådadera. Han och regissören kunde gärna tala om en författare vid namn Bukowski, ett band vid namn Einstürzende Neubauten och en dryck vid namn absint som vid tillfället var totalförbjuden i hela världen utom i Portugal och på en särskild bar i Köpenhamn. Där hade både reportern, regissören och Thåström varit.
1980-talet. En härlig tid. Nu hörde jag precis att 1980-talet anmält en av sina filmer som stulen. Hej, 1980-talet – du kan ta tillbaka anmälan. Jag har hittat filmen. Här är den.