I ett brev till poeten och författaren Louise Colet 1852 beskriver Gustave Flaubert priset för sitt konstnärliga kall: ett isolerat och ”spartansk liv, avskalat all yttre njutning”. Ibland når han extatiska glimtar av något större än sig själv, men ofta jagas han av förtvivlan och tomhet. Ändå skulle han inte byta sin livsstil mot någonting – samvetet säger att han gör rätt.
Den amerikanske humanisten Geoffrey Galt Harpman vill i boken ”The ascetic imperative in culture and criticism” se det här brevet som startpunkten för den litterära modernismen. Det är kanske att ta i, men det är åtminstone ett pregnant uttryck för vad som senare skulle bli en utbredd modernistisk självförståelse: konstnären som asket, i självuppoffrande kamp för ett högre syfte. Det är ingen slump att den kristne eremiten Antonius – som på 200-talet bosätter sig i en ruin i den egyptiska öknen och där ansätts av frestelser – blir ett mycket vanligt konstnärligt motiv, förevigat av sådana som Paul Cézanne, Salvador Dalí, Max Ernst, Leonora Carrington och Felicien Rops – för att nämna några.
När man börjar titta efter hittar man asketidentifikationen överallt. I Prousts isolering bakom de fördragna gardinerna och i Simone Weils stenhårda fabriksarbete. Hos Franz Kafka som förnekar sig själv värme och mediciner och hos Virginia Woolf som svälter sig själv under skapande perioder. I en berömd essä från 60-talet hävdar den amerikanska kritikern och författaren Susan Sontag rent av att den liberala västerländska civilisationen numera bara tror på de sanningar som fötts i lidande.
Så är det väl för övrigt fortfarande, de asketiska idealen tycks åtminstone fläckvis ha överlevt decennierna av postmodernism. Dämonerna härjar alltjämt och knausgårdskampen är fortfarande högsta mode. Ta till exempel Stig Larsson, aktuell som slagpåse i årets största kulturbråk. Han har ofta både talat och skrivit om sitt amfetaminmissbruk, det som var nära att ta hans liv och som förstört hans hälsa för all framtid. Ångrar han det? Nej – pillren höjde hans arbetskapacitet, och han gjorde rätt i att offra sitt eget välbefinnande för Uppdraget.
Sontag avfärdade den konstnärliga asketismen som ”ohälsosam.” Och visst har den ofta urartat i en romantisk – till övervägande del svårt kulturmanlig – vurm för själva den heroiska kampen och den ädla självutplåningen i sig. Men det finns också en annan, intressantare och ljusare beröringspunkt mellan konstnären och asketen: förmågan att göra världen ny igen, för sig själv och andra.
Vad är egentligen askes? Varför utsätter sig muslimen för den ganska prövande fasta som börjar i veckan, och som pågår i omkring trettio långa sommardagar? Ja, inte är det för att plåga sig själv i största allmänhet. Asketens mål, och det gäller för såväl den kristna ökeneremiten på 200-talet som den fastande muslimen 2015, är att omforma sig själv genom övning. Uppmärksamheten riktas från alla de perifera distraktionerna i livet mot centrum, Gud. Men att transformera sina tanke- och beteendemönster är, som alla som försökt vet, svårt att göra på ren vilja. Det är därför som asketen involverar också kroppen.
Att periodvis avstå från mat, dryck, sex och sömn är ett sätt att rucka på den mest grundläggande strukturen i tillvaron, att tvinga sig själv ut ur den sövande vardagsvanans tyranni. Liksom den moderna konsten främmandegör det konstnärliga mediet och i förlängningen den värld som mediet kommunicerar med, främmandegör asketen på det här sättet kroppen och i förlängningen den värld vilken han eller hon är underkastad.
Här öppnar sig en kritisk potential. Ruckandet på den invanda verklighetsbilden möjliggör en kritisk distans till den. Att konstens främmandegörande verkan rymmer en politisk funktion är så ofta upprepad att det börjar närma sig en kliché. Konsten kan, med kulturkritikern och filosofen Theodor W Adornos ord, ”bringa kaos i ordningen.” Detsamma gäller askesen. I ”Om kristet motstånd” skriver vänsterteologen Patrik Hagman om asketiska övningar som ett sätt att avnaturalisera de drömmar vi pådyvlas och frigöra oss från de begär som binder oss vid en ohållbar samhällsordning. De skulle alltså kunna vara vägen ut ur vårt nuvarande samhällssystem.
Och inte bara för den enskilde asketen. Liksom konsten kommunicerar askesen sitt alternativ, sin utopi. Till den helige Antonius ruin i öknen drogs stora massor, och efter tjugo år bröt de hans isolering. Så inleddes en rörelse som kom att skaka om hela det romerska imperiet.