Börshuskväll med Pamuks nål
KRÖNIKA. Kanske var det för att redan från början markera att årets Nobelföreläsning inte skulle bli en politisk pamflett som Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl hade valt att citera 2004 års pristagare Elfriede Jelineks ord om författarens rätt att själv välja sitt ämne och inte låta sig styras av andras förväntningar.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Med akademiledamöterna och tonårsdottern rakt framför sig i en till sista platsen fylld Börssal höll han sin föreläsning på sitt modersmål turkiska. Ett och annat nyckelord underlättade för oss icke turkisktalande att följa med i översättningen till svenska. Men klangen av Pamuks språk som uppenbarligen i hög grad bygger på rytm och allitterationer vittnade om att det är en konstnär av rang som belönas i år.
Det var ett tal som i långa stycken kändes som en fördjupning och vidgning av Pamuks mästerverk Istanbul - minnen av en stad. Redan i boken skymtar den resväska tillhörig hans far som var temat för föreläsningen. Att det rörde sig om en verklig resväska innehållande faderns författarförsök var tydligt. Men säkert kan man också tolka resväskan som det fadersarv i vidare mening som Pamuk ansett sig behöva göra upp med.
Hans tveksamhet inför denna "väska" som kan förstås som den turkiska kulturen och litteraturen genomsyrade talet. Det handlade inte minst om Pamuks syn på litteraturen som något mer och allvarligare än stundens underhållning och förströelse. Att främlingskapet i den turkiska kulturvärlden varit påtaglig för författaren redan från barndomen ger även hans bok om Istanbul besked om.
Överhuvudtaget kom hans föreläsning i mycket att röra vad som kan beskrivas som centrum och periferi, där Istanbul och allt vad staden står för länge var ohjälpligt placerad i denna utanförskapets periferi. Men i dag, deklarerade han, är Istanbul hans centrum.
Vägen ut ur utanförskap och känsla av betydelselöshet går enligt årets Nobelpristagare genom litteraturen. Det är just detta som är dess stora betydelse, menade han: "Litteraturens egentliga uppgift i dag är att beskriva och undersöka det som räknas som människans fundamentala bekymmer." Grunden till denna tilltro till litteraturen och orden ligger i hans övertygelse om alla människors grundläggande likhet. "Att vara författare är att tala om ting som alla känner till utan att veta det."
För att nå fram till en sådan litteratur som går i närkamp med mänskolivets fundamentala frågor krävs idogt arbete. Pamuk liknade skrivande vid att "gräva en brunn med en nål". Och detta tålmodiga arbete ägnar han sina dagar och har för avsikt att göra även fortsättningsvis. Fast för en tid framöver får han nog vänja sig vid omgivningens uppmärksamhet i många former. Det var en närmast generad Nobelpristagare som tog emot de församlades applåder som aldrig ville ta slut. Själv uppträdde han lika avspänt och ledigt under kristallkronorna som när han för några månader sedan talade till fullsatta salar vid Bokmässan i Göteborg.
Varför skriver han då? Den klassiska frågan till alla författare besvarade Pamuk själv med en överväldigande mångfald av goda skäl - precis så som hans stil ofta ser ut.
Men kanske kunde man säga att det först och främst är denna kompromisslösa, passionerade tro på litteraturen som är hans yttersta drivkraft. Till sist handlar det om att ge skrivandet upprättelse, anförtrodde Pamuk sina lyssnare. Därför låter han innehållet i den omtalade resväskan i huvudsak förbli obekant. Och fortsätter med det som ger honom den allra största lyckan: grävandet med nålen. "Därför att litteraturen är den värdefullaste samling stoff som människan har skapat för att förstå sig själv."