Det börjar med en god dos brittisk spiritualitet och rappa repliker. Det är livslust och glimten i ögat så att det står härliga till och Hugh Grant måtte bita sig i tummen av grämelse över att han inte är med i denna brittiska komedi. Men den kvartett som spelar huvudrollerna i Laxfiske i Jemen gör ett gott jobb, åtminstone inledningsvis.
Ewan Mc Gregor spelar en stelnad fiskerikonsulent som tillbringar sina dagar på ett jämngrått kontor och sina kvällar i ett stelnat äktenskap. Han får en dag ett uppdrag som han tycker är absurt och omöjligt. En stenrik oljeshejk vill skapa möjligheter till laxfiske i sitt hemland, Jemen, till vilket pris som helst. Fiskerikonsulenten försöker bli av med uppdraget. Men han övertalas av shejkens ombud, som görs av Emily Blunt och det råder väl inga tvivel om hur känslorna mellan dem kommer ett utvecklas.
Brittiska premiärministern har en nitisk pressagent, spelad av Kristin Scott Thomas. Hon vill skapa en bättre bild av Storbritannien ute i världen och får höra talas om laxfiskeprojektet. Givetvis eldar hon på allt hon kan för att det hela ska bli av. Och laxfisket i Jemen blir till en övertydlig metafor för alla omöjligheter och möjligheter vi kan stöta på i livet.
Detta är en typisk Lasse Hallströmfilm som börjar lovande i lättsam komediton och med sting av politisk satir. Men den förlorar sig efterhand i sentimentalitet. Den spirande romansen mellan fiskerikonsulenten och shejkombudet är rar, men de filosofiska kommentarerna från Amr Wakeds oljeshejk blir aningen för pretentiösa i sammanhanget.
Kanske vill filmen greppa över för mycket politisk korrekthet. Både ekotänkande och fredsträvanden är inbakat i handlingen. Men några muntra stunder blir det allt med Laxfiske i Jemen.