Borgarklassens indiskreta halvcharm

Fransmännen älskar sin lika charmiga som dysfunktionella borgarklass. Åtminstone gör filmskaparna det. Det senaste beviset är Matthieu Delaportes och Alexandre de La Patellières Det är bara förnamnet.

Upplägget är så enkelt det kan bli. Ett excentriskt par, akademikern Pierre och läraren Elisabeth, får en kväll besök av gamla vänner: den konflikträdde orkestermusikern Claude, silverryggen Vincent (Elisabeths bror) och hans gravida fru Anna.

Men det blir en kväll att minnas. Flödet av skratt och skämt stryps i samma stund som Vincent avslöjar namnet på hans och Annas kommande barn: Adolphe, efter en fransk litterär hjälte.

Den temperamentsfulle, vänsterintellektuelle Pierre låter sig inte lugnas av vare sig den litterära referensen eller den franska stavningen – att ge sitt barn samma namn som tredje rikets Fürer bar är obönhörligen ett fascistiskt ställningstagande.

Det är början. Resten av kvällen utvecklar sig till ett psykologiskt inbördeskrig, i vilket var och en av de kämpande ställs mot väggen, blottade på sina svagaste svagheter.

Det är rätt kul rätt länge, men det faktum att det handlar om ett filmatiserat kammarspel blir till sist för påtagligt.

Pratet och skriken tär på tålamodet.

På en teater fungerar manuset nog. Där är publiken delaktig i varje dialog – åtminstone om skådespelarna gör sitt jobb.

Film däremot är envägskommunikation, och när man inte kan vara med i det här gängets fräsanden, ideliga kvicka kommentarer och melodramatiska utspel så finns risken att man i stället vänder sig emot alltsammans. De är inte charmiga, de där typerna, de är dryga, tänker man.

Det är enkel skolgårdspsykologi.