Bördig svensk musikmylla
Trio X (Lennart Simonsson, piano, Per V Johansson, bas och Joakim Ekberg, trummor) genomför i dagarna en turné i Uppland med en konsert betitlad Melodier ur den svenska myllan, en konsert i Jan Johanssons anda. I torsdags kväll var det dags för en välfylld Alfvénsal i Uppsala att få besök av dem.
En jämförelse mellan Jan Johansson och Trio X skulle vara orättvis mot båda; de har fullt tillräcklig kapacitet att klara sig utmärkt på egen hand. Svensk folkmusik och egna kompositioner av Trio X:s medlemmar stod i centrum för konserten, men jazzen i sig är ju ett internationellt musikspråk så en och annan musikalisk gäst utifrån hälsade på ibland.
Man startade med en musikalisk hälsning: I högt swingaktigt tempo och med djärva harmoniska improvisationsutflykter spelade man låten Si godafton och god kväll. Därefter ett veritabelt medley av gamla "Johansson-godingar". Visa från Utanmyra med melodin i basen och utökad harmonisk dräkt gick efter ett något snabbare improvisationsparti direkt över till en lågmäld pianosolo-version av Emigrantvisan. Den låten gick åter direkt över till en folklig Brudmarsch med fullt swing och kul utnyttjande av melodins dur/moll- skiften.
Svenska folklåtar
Det kan inte hjälpas att det var just de svenska folklåtarna som gjorde störst intryck. Det kunde vara en snabb låt med kluriga taktdelsbetoningar som man svävade ovan. Eller det kunde vara en inåtvänt meditativ låt som den vackra Allt under himmelens fäste.
Alla tre gruppmedlemmar hade komponerat egna låtar och där gav de frikostigt solouppgifter åt andra. Roligast var Lennart Simonssons "tjejlåt" And there she goes, en klurigt svängig låt med bollande repliker i ton och rytm och lite småfräcka citat från annat håll. Där ser man vad tjejer kan ställa till med! Snyggast var faktiskt det visartade stycket Joel av Joakim Ekberg, med viss ömhet/vemod i och mariga ackordväxlingar.
I stycket Vi skall ställa till en roliger dans spelade pianot/basen bitonalt ibland. Fräckt och fyndigt. Riffspel från pianot höll ihop låten, inte minst till det snygga trumsolot. Och i Lapp-Nils Polska härmade man Jan Johanssons grepp med ordlöst vokalt framförande varvat med jazztrio-spel. Hästbjällran som rytmkomp till sången kändes helt naturlig. Och sist i konserten fick vi höra en låt av C J L Almqvist, framförd med stegrande intensitet till ett ostinato i basen. En finallåt som verkligen tydliggjorde rötterna i svenska myllan. Vi vet redan att Trio X har fantasi. Denna kväll fick vi höra ytterligare bevis.
Så jobbar vi med nyheter