Det är David Wålstedt som har läst Tone Gellerstedts dikt. Han ger sin kritik, medan hon antecknar intensivt på en liten lapp. Det är varmt på Kafé Cappuccino i Uppsala, sorlar från borden bredvid och skrivgruppen Bokstavsbarnen har sitt sedvanliga måndagsmöte. David Wålstedt, Tone Gellerstedt, Erik Zackrisson, Hanna Ridefelt och Staffan Westerlund är på plats och på bordet trängs kaffe, pennor, texter, brickor, en halväten chokladkaka.
Skrivgruppen är ihärdig. De träffas varje vecka, har så gjort i sex års tid, även på sommaren. Och på mötena diskuteras text, egna texter. Lyrik, prosa, någon gång en artikel eller till och med en uppsats. Men betoningen är på det skönlitterära.
-Den här meningen tyckte jag var väldigt krånglig. Och här var det väldigt mycket jag. Jag, jag, jag. Ta bort hälften. Men jag blev nyfiken på att läsa vidare.
Hanna Ridefelt har tagit sig an inledningen till David Wålstedts novell. Ur högtalarna kommer smäktande schlager men ingen runt bordet tycks störd. Diskussionen fortsätter. De höga glasen med kaffe töms. En penna slutar fungera, någon gräver i en väska, hittar en ny. Det hela började 1998. Ett par skrivintresserade, däribland Erik Zackrisson, började att träffas, läste och kritiserade varandras texter. De satte upp lappar på stan och annonserade efter fler medlemmar.
Under åren har några kommit till, andra fallit ifrån. Fortfarande sätter gruppen upp lappar och det brukar locka en ny medlem per termin, ungefär, säger Tone Gellerstedt. Som mest har de varit tio personer, är för närvarande sju, men det varierar från gång till gång hur många som kommer.
-Det här är ett helt fantastiskt sätt att lära sig läsa text. Man lär sig se vad man kan utveckla och inte. Och det skapar en kontinuitet i skrivandet att man vet att man ska hit varje vecka, säger David Wålstedt.
Läs mer i UNT