Johanna Paulsson: Boken som spöar resan

Så här några år i efterhand önskar jag att jag hade haft författaren Paola Zannoners nya bok till hands när jag trillade ut från tågstationen i Florens en solig dag. Då hade jag gärna gjort henne sällskap på en cykeltur, vandrat i trädockan Pinocchios fotspår ”mellan fantasin och verkligheten” och kanske besökt adressen Via San Niccolò nummer 91, där den ryske regissören Andrej Tarkovskij lär ha bott under sina sista år i livet.

I Florens fyra årstider varvar Zannoner generöst personliga anekdoter med kulturhistoria och handfasta tips: Från bästa basilikan med freskomålningar till krävande uppförsbackar. Därtill kompletterat med upplysningar om var man kan stanna till och njuta av vyn, vad man gör om man blir törstig (och inte vill bli ruinerad i turistprisernas Florens) och var det gäller att snabba på (vid trafikljuset för fotgängare ”som lyser grönt lika länge som en inandning”).

Zannoner har delat in sin bok efter årstider, ger litteraturen uppgiften ”att komma ihåg det som en gång varit” och slutar där jag själv började: på våren med sin triumfliknande entré, ”då den skakar ut sitt så doftande hårsvall i form av lindar utmed Arnos flodkanter”. Hon skickar förstås inget stålgrått vykort från Italiens baksida som Silvia Avallones omtalade debutroman Stål. Tvärtom är det ofta ett idylliserat förflutet som skymtar – ”stenåldern innan researrangörernas tid”, då man som student kom in gratis på Uffizierna och köerna inte var en del av konstmuseets arkitektur.

Ändå finns ambitionen att visa upp ett Florens bortom fasaden och den massturism som enligt Zannoner förvandlar staden till ”en typ av Disney World tio månader om året”. Det skaver ibland lite obekvämt medelklasskorrekt i skarven mellan det nya och gamla Italien. Men så handlar det ju ändå om ”skön reselitteratur”. Alltså en serie lättsamma litterära guideböcker som, enligt Laurella & Wallin förlag, ”inte alltid beskriver hur en plats är men hur den känns”.

Jag får till och med erkänna att jag i själva verket blir mer förälskad i Tiziano Scarpas bok om Venedig (fjolårets utgåva Venedig är en fisk) än jag blev i själva staden. ”Släng kartan!” uppmanar författaren och råder sina läsare att driva runt i Venedigs ”åderbrocksfyllda virvel av gränder”. Hans beskrivningar är både sakliga och sinnliga; pulserande på samma sätt som metaforerna i Avallones förkroppsligade stålproduktion. Han ger inga specifika namn men pekar ut en riktning: var man till exempel kan tänkas hitta en bra bàcaro – en sorts enkel restaurang – och ber oss att ta det som ”en utmaning, en skattjakt”.

Laurella & Wallin förlags annorlunda guideböcker tycks ha lika olika temperament som städerna de skildrar, men man blir både beläst och berest. Så pass att man riskerar att känna sig mer nöjd hemma i läsfåtöljen än lockad av en flygstol.