Det låter som en dröm. En egenutgiven bok som hamnar etta på Amazons topplista både i England och USA. Men drömmer gör han inte, den svenske författaren Carl Johan Forssén Ehrlin. Barnboken "Kaninen som så gärna ville somna" är i skrivande stund en internationell succé. Den bygger på en teknik som ska få barn att somna kvickare än de kan säga "Vill inte!". Min pigga treåring får agera försökskanin – detta måste testas.
Jag börjar med att läsa de noggranna läsinstruktioner som inleder "Kaninen som så gärna ville sova". De inleds med en varning: "Läs aldrig denna bok högt i närheten av någon som kör bil eller annat fordon". Jisses, det är visst ingen barnlek detta... Ungen får hoppa upp bredvid mig i soffan en stund innan läggning för att bekanta sig med boken. Entusiastiskt berättar jag att vi ska läsa en ny bok och bläddrar fram till första sidan. Efter en snabb blick på den modesta illustrationen av en sovande kanin får jag ett första utlåtande: "Inte!". Trägen vinner, tänker jag och börjar med de första raderna. De om att Kalle Kanin vill men inte kan sova och skaffar sig hjälp för att komma ner i varv. *pang* Den lilla treåriga handen smackar till boksidan, rycker tag i omslaget och så ser vi boken segla genom rummet och landa med en duns på golvet. Och ännu inte minsta gnugg i ögonen.
Eldprovet kommer vid läggningen. Kvällsvällingen är intagen och rummet är nedsläckt. Jag gäspar där det står att jag ska gäspa och jag viskar fram de kursiverade orden. "Dina ögonlock blir tyngre och tyngre och du kommer att bli tröttare och tröttare för varje steg du tar hem. Du kommer även att somna fortare och sova bättre varje natt framöver", läser jag. Det är med andra ord en väldigt lång avslappningsövning.
Om ens önskan är att få lässtunden på kvällen så snabbt avklarad som möjligt så förstår jag att man försöker med en bok som denna. Mitt främsta problem med boken är att jag faktiskt gillar att läsa fina berättelser tillsammans med mina barn och någon vidare handling finns här inte att tala om. Ett annat problemet är att transportsträckan till sömn inte alls blir kortare. Faktiskt så visar sig den här läggningen bli den längsta och jobbigaste på länge.
Det ska sjungas sånger. Det ska reciteras ur "Nicke Nyfiken"-filmen. Det ska tävlas både i att kasta napp så långt bort från sängen som möjligt och det ska undersökas hur hårt man kan skalla sin mamma på armen innan hon blir arg. Jag läser och läser och den enda som blir trött, ja det är jag. Trött på att tvingas gäspa på beställning, trött på att läsa med en sövande stämma och trött på att göra detta samtidigt som barnet bredvid mig bönar om en annan bok. Nej, det här var inget för oss och det glädjer mig.
För frågar du oss så är längre och mysiga lässtunder ändå alltid bättre än korta och tråkiga sådana.