Mediemässigt har den förre justitieministern och förlaget identifierat ett litet, litet tidsmässigt utrymme att vädra ut och ta bladet från munnen.
Vad är det då för saker som går att berätta under just dessa veckor? Jo, till exempel hur de ideologiska striderna inom partiet egentligen ser ut och vilka personer i ledande ställning som författaren tycker är bra och vilka som är dåliga.
För journalisterna – vissa av dem rangordnas för övrigt av Bodström – är en sådan här bok naturligtvis en gåva i den grå försommarruschen: lätta skandalvibbar, en lockande jag-avslöjar-allt-ton och några påhopp på framträdande politiker som det går att spinna vidare på. I alla fall under några veckor.
Men egentligen är Bodströms bok mer än något annat ett tydligt tecken på den fattigdom som svensk politik lider av. Nämligen att det är så outgrundligt svårt för partierna att föra en levande diskussion med väljarna i realtid.
Före valet 2010 riktades politikernas blickar mot USA och Obamas framgångsrika gräsrotskampanj, där miljoner människor engagerades i en valrörelse, bland annat tack vare nya sätt att använda sociala medier. Nu skulle de svenska politikerna göra samma sak. Men bland de etablerade partierna upptäckte man snart att det inte var möjligt. De ville helt enkelt inte kommunicera med väljarna på det öppna och delaktiga sätt som krävdes och ryggade reflexmässigt tillbaka inför öppenheten i de nya kanalerna. Av studieresorna till USA och anställningarna av sociala medieexperter blev det till slut ingenting.
Den tämligen dyrköpta läxan som gjordes var att partierna under valrörelsen endast var intresserade av en sak: att få fler väljare. Men det som gjorde Obamas satsning så unik var att den innehöll ett lockande löfte om något annat än megafonpolitik. Den amerikanska valrörelsen bars fram av att väljarna upplevde att de var med och byggde en dröm – en dröm om ett annat slags politik, där vanliga medborgare kunde vara delaktiga inte bara i valet, utan också i formandet av samhället.
Också i USA har den här drömmen kraschlandat, och väljarna som deltog i Obamas gräsrotskampanj är besvikna över att de inte fått det inflytande som de trodde att de hade lovats.
Medborgardialog handlar egentligen inte om kunskap eller att lära sig mediestrategier. Det handlar om att VILJA berätta och lyssna när man som makthavare befinner sig mitt i politikens formande. Bodströms bok är ett talande exempel på att dagens situation är precis tvärtom. Viljan att berätta finns bara där när det kan gagna de egna syftena: ekonomiskt eller politiskt.
Alltså får medborgarna skapa sina egna politiska diskussioner. Frågan framöver är snarast om politikerna kommer att vara välkomna in i dem.
Anders Mildner är frilansskribent med inriktning på mediefrågor. Mediekrönikan publiceras varje lördag. Övriga skribenter: Therese Eriksson, Björn Lövenlid och Katarina Sandström Blyme.
.