Blygsam solist går i pension

Han varit med sedan starten 1977, 32 år av spelningar, repetitioner, resor och möten med publik. Man kan kanske tycka att Staffan Sjöholm borde vara sprängfylld av minnen och skrönor att dela med sig av. Men för den ödmjuke kontrabasisten har vardagen varit det viktiga.
- Det är den normala tillvaron som är det viktigaste i ens liv, det man gör till vardags. Helhetskänslan, att jag har trivts med mitt yrke har varit ett privilegium. Jag väldigt glad för att ha kunnat känna att det har varit kul att gåt till jobbet och påbörja en ny vecka och har haft trevliga människor att jobba med, säger han.

Vi träffas i Musik i Upplands lokaler, två våningar upp i Konserthuset.
- Många i Uppsala känner inte till att det finns en kammarorkester, därför är det här huset en jättestor milstolpe som visar att det finns ett professionellt musikliv här i Uppsala. På något vis är det först nu vi har fått ett ansikte utåt och jag är glad att få ha varit med här i huset ett tag, säger Staffan Sjöholm som vant rör sig i lokalerna, plockar fram en kontrabas och poserar snällt för fotografen. Hela tiden lugn och något eftertänksam. Kanske så här, säger han och håller stråken över sitt yrkesredskap.

Vi sätter oss ned i ett av kammarorkesterns små repetitionsrum. Staffan Sjöholm ser ut över Uppsala, staden han växte upp i och bodde i fram till flytten till Stockholm för 17 år sen.
- Jag började spela piano i kommunala musikskolan när jag var nio år och basen kom först senare när jag var ungefär 15. Jag ville spela jazz och därför blev det bas. Sen valde jag den klassiska kontrabasen för att det var lättare att försörja sig på det.
Fast anställning som musiker är få förunnat. Staffan Sjöholm återkommer hela tiden till det. Att han har varit privilegierad som har haft möjlighet att spela med en liten grupp musiker i olika sammanhang och i olika konstellationer.
- Det här en av de absolut bästa anställningar som man kan få, man får spela på väldigt hög nivå och variera sig mycket. Jag har haft fina kolleger också som är bland de bästa i Sverige, säger han.

Uppsala kammarsolisters uppdrag har varit att verka i hela länet. Det innebär att Staffan Sjöholm under sin karriär inte bara spelat för en initierad publik i konsertsammanhang utan har också underhållit på skolor och vårdhem. Erfarenheter som har varit både nyttiga och lärorika, säger han.
- Det har nog varit bra för oss att komma ut från vår lilla musikvärld. Det är en annan publik som kanske inte alltid är jättetysta, men det har känts värdefullt att få göra sådana saker.
Basisten i en orkester eller ett band har sällan den mest framträdande rollen. Cellisterna, träblåsarna, gitarristerna och sångarna är de som brukar få chansen att briljera med ett solo.
- Nej, basen har kanske inte en så framträdande solistisk roll, men basen har en viktig funktion som kompinstrument och kan ibland styra mycket av det som händer under en konsert. Jag har kanske inte fått stå längst fram och glänsa så ofta men alla människor har inte det behovet, säger Staffan Sjöholm och skrattar.

Den första augusti tackar han för sig. Helt abrupt blir dock inte avskedet. Han kommer dyka upp då och då i olika sammanhang med kammarorkestern och solisterna, lovar han. Men Staffan Sjöholm hoppas också på att få mer tid att spela jazz och kanske göra allt det där som aldrig hunnits med.
- Jag längtar efter att kunna resa i väg när jag vill, till Italien kanske eller Frankrike, säger han.