Wickman Lewis quartet (Gazell)
Jacques Loussier trio: The best of play Bach (Telarc)
Per Henrik Wallin trio: Where is spring (Dragon)
Masabumi Kikuchi: Experiencing Tosca (Edel)
4 generations of Miles (Chesky)
Att Pucke Wickman är en av jazzens största klarinettister bekräftas av en nyligen tillvaratagen inspelning från 1984 års Copenhagen jazz festival, där Wickman möter pianisten John Lewis från Modern Jazz Quartet, samt Jesper Lundgaard och Aage Tangaard på bas respektive trummor.
Att kvartetten är tillfälligt sammansatt avspeglas i repertoaren som domineras av jazzstandards, inklusive John Lewis balladklassiker Django. Men Wickman är i excellent form, bänder på meloditeman, tar risker och hamnar emellanåt långt utanför harmonikens grundfåror. Inte minst i öppningsspåret, Lester Young-bluesen Jumpin´ with symphony Sid, där hans lekfulla espri slår ut i full blom redan efter några chorus. Hans sololinjer är här nästan retfullt kvicka och ettriga, som om han ville utmana själva bluesformatet.
John Lewis kompletterar honom med sin mer sparsamma, ekonomiska spelstil, och att även Lewis är en innovativ bluesmakare framgår av det improviserade numret Slukefter blues, som ligger närmare det slags temabyggda kammarblues som Modern Jazz Quartet representerar.
Nyfiket och avspänt spel
Också i balladerna är Wickmans inspiration på topp, med ett melodiskt nyfiket och avspänt spel i You and night and the music, eller i Django som sällan avlockats så mycket variation som här. Som lyssnare får man ha översende med att pianot klingar en aning burkigt och ostämt.
I skarven mellan 1950- och 60-tal åstadkom franske pianisten Jacques Loussier något av en sensation genom att lansera Bach i jazztappning. Loussiers Play Bach-trio blev ett begrepp och sedermera har han även tolkat kompositörer som Vivaldi och Händel på liknande sätt.
Multikanals-cd:n The best of play Bach är dock ingen samlingsskiva, utan en nyinspelning med den 70-årige Loussier och hans trio. Och ännu en gång slås man av raffinemanget varmed han transkriberar Bach till jazz och blues, liksom organiskt och alldeles självklart. De utvalda fugorna och preludierna presenteras med piano och kontrabas och vävs sedan in i ett snabbskrinnande, intimt triospel där man knappt hör skarven mellan Bach och improvisation. Det är i stort sett bara John Lewis som lyckats med något liknande, på MJQ-albumet Blues on Bach.
Pianisten Masabumi Kikuchis omtolkning av Puccinis Tosca, med basisten Gary Peacock och trumslagaren Maul Motan, ställer jag mig däremot tveksam till. Den impressionistiskt dröjande improvisation som trion bjuder på cd:n Experiencing Tosca känns både spänningslös och en aning konstruerad.
Fyra profilstarka musiker som alla spelat med Miles Davis under olika faser av dennes karriär, närmare bestämt Jimmy Cobb, George Coleman, Ron Carter och Mike Stern, förenas på en ny cd med låtar från Miles 50-talsrepertoar. Tolkningarna är kompetenta men förvånansvärt befriade från överraskningar, som ett slags hyllnings- eller coverversioner.
Slutligen en välkommen återutgivning, Per Henrik Wallins Where is spring som tidigare bara funnits på vinyl. Dessa inspelningar från 1986-87, de sista innan Wallin blev invalidiserad, räknas till hans bästa, med egna kompositioner i en pådrivande, kaxigt attackerande neobop-stil, och kongenial inramning av jazzlegenderna Torbjörn Hultcrantz och Leif Wennerström.